Att skriva utan karta

Ibland får man en idé. Man sätter sig ner vid datorn. Man får ihop en liten text och man känner sig nöjd över resultatet.

Andra gånger är det svårare. Man sätter sig ner och skriver, planlöst. Eller man har en gammal text som man jobbar med. Man filar lite på språket, men fixar till lite här och där. Och man tänker: Vad handlar den här texten om?

Mest spännande och intressant är nog skrivandet, då man inte riktigt vet vart man är på väg. Genom att jobba med en text på olika plan, närmar man sig frågan: Varför har jag skrivit den här texten?

I litteraturen finns det kanske inga entydiga svar. Men genom skrivprocessen kan man ändå komma fram till en slags egen, subjektiv sanning.

Skrivprocessen är ett ganska intuitivt arbete. Man skriver, man skriver om, man läser igenom det man har skrivit och tänker: Jaha, blev det så här.

Ibland ser det snyggt ut, ibland blir det bara konstigt. Då är texten knappast ens halvfärdig. Men ibland bränner det till. Genom att skriva om, skriva till, förena olika texter, kan man hitta en bärkraft. Den ena och den andra tanken förenas. Det liknar trådar som knyts ihop. Var för sig är det bara några olikfärgade trådar. Tillsammans blir de något mer.

Till sist börjar ett mönster framträda.

Och det är då det riktiga arbetet börjar.

Men är man inte där ännu, ska man ändå inte misströsta. Istället kan man passa på att experimentera med språket, samla på sig material, söka idéer och inspiration och försöka njuta av att bygga upp något nytt.

Till sist kan man hitta en skatt bland orden.

En morsdagspresent av det ovanligare slaget fick jag när jag slog upp söndagens tidning (Vasabladet 14.5.17) och möttes av Gustaf Widéns fina recension. Sedan släckte jag nattlampan och låg och drog mig, tills familjen med buller och bång kom och väckte mig med kakor, hemgjorda kort, blommor och sång.

Vad mer kan man önska sig?

Jag minns morsdagar med helt andra stämningslägen. Också morsdagen är numera fylld av förväntingar, som inte alltid går att förverkliga.

Det finns de som aldrig blev mamma. Det finns de som inte längre har sina mammor kvar, eller som av en eller annan orsak har dålig kontakt med sina föräldrar.

"Varför har du och pappa två födelsedagar?"

Ibland är det barnen som kommer med de klokaste frågorna. Kanske borde vi freda morsdagen från kommersialismens krav.

Ibland blir man positivt överraskad över en finlandssvensk bok som sticker ut lite. För mig gav Ylva Pereras "Dödsdalsdansösen" en sådan läsupplevelse.

Trots vissa brister i finslipningen (språkpedanten noterar) har vi här en gripande berättelse om en ung kvinnas rädslor och drömmar. Att boken dessutom utspelar sig i en kännspak Åbomiljö gör inte direkt saken sämre.

Att varva två olika berättelser från olika tidsplan, som berikar varandra, är något som tilltalar mig. Slutet på boken är också övertygande, även om en del recensenter, om jag inte missminner mig, har lyft fram motsatsen.

Smaken är som bekant delad.

Att boken är utgiven på det lilla finlandssvenska förlaget Vilda är ett plus i marginalen. Det är bra att det finns olika kanaler för bokutgivning, då det kan vara svårt att få in en fot på de stora förlagen. Huruvida en debutbok är början på en längre författarkarriär beror sedan på skribenten, om han eller hon hittar drivkrafterna att jobba vidare.