Musiken rör sig över vattnet
himlen är ljus
är i träden
i löven
i stenarna, karga, rundade
den svaga krusningen på vattenytan

Violinerna i trio:
tillsammans med pianot

Musiken rör sig i tomrummet mellan orden
i skorstensröken
två väninnor pratar av sig
dagens jäkt
Musiken rör sig i tystnaden
fångar grenarnas längtan
efter tydligare bilder

Musiken, hur vi rör oss i den
hur vi lägger undan allt annat
hur vi upptas i den, kastas vidare
ett flöte i vattnet
I fjärran stadens silhuett
kyrktornets spira

Vi vänder inte tillbaka
till livmodern
när vi en gång har fötts

I motljus är löven
gula
fladdrar iväg

I motljus bugar
vasspiporna

men fotografierna är svarta

Vi hängde upp dem på lakan,
sida vid sida,
brända bilder
Vi sa att solen lyste så starkt,
så bländande

Men allt ni såg var
mörkerbilder,
karga skelett

Hur kunde ni känna
skenet i ansiktet
den blå fläcken på näthinnan

värmen från vänner

Vi fäste fotografierna med nålar
målade trådarna röda
röda
röda

men allt ni såg var fläckar
som inte gick bort

Att skriva poesi kan göra susen för prosaskrivandet och vice versa. Olika former av skrivande konkurrerar inte med varandra, utan kan tvärtom befrukta och berika varandra. Så var inte rädd för att pröva på nya saker.

Jag tog med mig några insikter från helgens poesiseminarium, där vi använde muntlig framställning, Spoken Word, för att läsa och bearbeta våra texter.

1. Lev i nuet genom att skriva poesi!

2. Läs högt, gå runt ute och inne, mumla nya strofer, känn efter hur orden känns i munnen.

3. Stressa inte med textbearbetningen genom att försöka hinna med så mycket som möjligt på en gång, stanna hellre upp och jobba en längre tid med en mening, ett stycke, en sida eller ett kapitel.

4. Poesi kan också bli barnböcker (Solja Krapu-Kallios fina bilderböcker).

5. Det är härligt då högläsningen känns i hela kroppen.
   
   

Igår kom jag hem från Try Poetry med Solja Krapu på Sälgrund. Det var en oförglömlig upplevelse. Tack till Svenska Österbottens litteraturförening, som stod som arrangör för evenemanget.

Sälgrund

Jag skriker dikter

åt mig själv

i blåsten

ögonen svämmar över allt

det finns bara

NU

det finns bara

högre och högre

Å havet

Å ljudet av havet

Å gråten, å gråten

Å hård klang i min kropp

Vågor drar förbi

som vita dimridåer

Snart mojnar vinden

träden står kvar i givakt