Lycka är när en julnovell som man själv har skrivit dimper ner i postlådan.

När man bearbetar eller redigerar en text kan man lätt börja stampa på stället. Man har läst igenom texten ett antal gånger och det känns inte som om man får några nya idéer. Ett tips är då att börja gå igenom texten baklänges.

Är det en kortare text kan man gå igenom den stycke för stycke. Är det en längre text, kan man göra genomgången kapitel för kapitel.

Det här gör att man få ett annat perspektiv på texten. Man kan börja se berättelsen i ett nytt ljus. Kanske ser man att slutet håller, men att vägen fram till slutet är lite tunn. Då får man fundera på var man ska fylla i luckorna.

Vid varje genomgång faller allt fler pusselbitar på plats. Berättelsen hittar så småningom som form och sin inre logik. Utmaningen i det här skedet är att inte ge upp, utan att fortsätta tro på att det finns något där, något som det lönar sig att sträcka sig efter.

I helgen hade jag glädjen att delta i deckarkursen med Marianne Peltomaa i Vasa (arrangerad av FSL, dock inte lärarförbundet). Det var givande dagar då vi talade om innehåll och struktur och om olika sätt att jobba sig fram till sin berättelse. Än idag är jag osäker på om jag någonsin kommer att skriva en renodlad deckare. Men ändå gav mig kursen många nya infallsvinklar.

Mest givande i teoriväg var kanske hur man kan gestalta ett persongalleri i en berättelse med en slags mindmapping och hur man kan rita scheman över hur handlingen kronologiskt rör sig från den ena personen till den andra. Samt att man kan ha olika alternativa scenarion och sedan, under arbetets gång, välja något av dem eller hitta på ett helt nytt, som känns ännu mer logiskt för berättelsen.

Det finns olika grenar inom kriminalromangenren. Själv skulle jag gärna skriva en spännings- eller skräcknovell någon gång. Men just nu håller jag på och jobbar med ett helt vanligt romanmanus, visserligen med ett dödsfall, men än så länge är jag osäker på om det är ett naturligt dödsfall eller en olycka eller ett mord.

Tiden får utvisa hur det blir.

Idag har jag sänt iväg årets stipendieansökningar till Kulturfonden. Det är alltid lika intressant och utmanande att sammanställa meritlistor och arbetsplaner. Från år till år ser jag att det faktiskt händer något, att det faktiskt har hänt.

Något går framåt.

En novell publiceras, ett romanmanus blir antaget. Och under tiden radar sig orden efter varandra på datorskärmen och textmassan växer fram på datorns hårdskiva, som binära strängar.

När jag trycker på SKICKA sprider sig lugnet i kroppen, som en tidvattenvåg.

Nu ger jag över bollen.

Nu får någon annan bestämma.

Idag har jag funderat på om min huvudkaraktär ska fästa sjalarna i taklisterna med spikar, nitar eller häftstift. Dessutom har jag frågat mig vid vilken hemgård det ska växa syrenbuskar. Som författare får man inrikta sig på olika spörsmål av varierande tyngd, men detaljer som dessa piggar onekligen upp redigeringsarbetet.

Snart är stenen uppe på berget.

Igår såg jag sorgen: en sten

ett parkeringshus

i fem plan

man måste våga välja

det sista lövet

som hänger kvar

som vägrar resa sig

mobiltelefons-

människor

den sista nattfjärilen i dansen

ett övergivet badhus

hummande fläktar

det röda korset

ljuset då bilen vänder

det blågröna skenet i flickans ansikte

rödögda skorstenar

lärkträdens ludna skepnad

på gatan silversten