Då förlagen inte gärna antar texter av nya förmågor, kan man alltid ge ut en bok själv. Så gjorde Nicko Smith med bravur häromdagen - hans Hki Rött är omtumlande läsning. Köp den och läs den och understöd den finlandssvenska poesin!

Själv har jag legat lågt på sistone, både med bloggen och med mitt eget skrivande. Det känns som en slags vila, den längsta på många år. Jag behöver inte pressa ur mig en text för att känna att jag lever.

I höst har jag verkligen njutit av att vara tillbaka på mitt lärarjobb. Rent konkret ser jag resultatet av mina ansträngningar varje dag. Och det är ingen som refuserar mig och säger: nej tack! Det är ingen som recenserar mina lektionsplaner och viskar i mitt öra att jag borde ha arbetat mer med dem.

Nåja, en novellkurs går jag i höst. Och den inspirerar mig till små experimentella texter.

Men de där stora projekten får vänta. Tills jag har mer tid. Nu går jag bara omkring och drömmer. Och tänker på vad jag skulle kunna och vilja skriva om. Om jag inte behövde behaga någon annan än mig själv.

Men snart får jag stiga in i författarkängorna igen! På onsdagen blir det dags för ett skolbesök och på lördagen står jag på Totti-scenen på Helsingfors bokmässa tillsammans med Henrik Jansson, som var en av ledarna då jag gick Litterärt skapande i Åbo. Hans nya novellsamling "Råa bönor i natt" är definitivt en av höstens bästa finlandssvenska böcker. Läs den!

Idag lade jag märke till att det svenskspråkiga programmet för Helsingfors bokmässa har publicerats på nätet. Jag kommer själv att delta i en programpunkt, "Existentiella vändpunkter", på Tottiscenen på lördag eftermiddag, kl 16.30, tillsammans Henrik Jansson, som nyligen har utkommit med den verkligt häftiga novellsamlingen "Råa bönor i natt".

Här är en länk till hela programmet!

Det svenska programmet på Helsingfors bokmässa 26-29.10.2017

De senaste veckorna har jag varit ledig, åtminstone från bloggen. Men nu känner jag att det är dags för en lägesrapport.

I augusti återgår jag på allvar till mitt lärarjobb och kommer att börja sitta och planera lektioner igen. Förhoppningsvis kommer det ändå att finnas tid och energi över för mitt eget skrivamde - och för det njutningsfulla läsandet!

Det har varit ett fantastiskt år, när det gäller min arbetssituation! Jag har fått jobba heltid som författare, en dröm jag har närt länge.

Men nu på vårkanten, sedan min bok kom ut, har det nog blivit lite för mycket av det goda. Tidvis har jag längtat tillbaka till mitt lärarjobb, som är mer överskådligt och strukturerat än det fria författandet.

Under hela året har jag fört skrivdagbok över mitt arbete. Speciellt i början av året jobbade jag målmedvetet och effektivt. Men nu i sommar har jag mer gått omkring och funderat på framtiden och vad jag egentligen vill skriva om - och om det ”lönar sig” att syssla med konstnärlig verksamhet eller inte.

Med hösten kommer dock rutinerna tillbaka och med dem något som liknar arbetsro. Också för skrivandet kan det vara bra med en viss struktur i vardagen.

En sak jag redan nu ser fram emot i höst är skrivarseminariet ”Texten och scenen” med Henrik Jansson och Henrika Andersson, som kommer att hållas i Vasa i början av september. För att kunna delta, behöver man vara medlem i någon av de finlandssvenska litteraturföreningarna – det är dock enkelt att skriva in sig via nätet!

En annan höjdpunkt under hösten är Helsingfors bokmässa i oktober, där jag kommer att synas i folkvimlet på lördagen.

Har man inte hört mig läsa ur min nya roman ”Inget har hänt”, kan man träffa mig på Konstens natt i början av augusti i Vasa. Jag kommer att ha ett framträdande i Drama-salen i biblioteket redan kl 17. Där kan man också köpa min bok och få den signerad.

Glada sommarhälsningar - med hopp om många varma, sköna dagar ännu innan skolstarten!

Jag vill tipsa om en fin bokantologi - Tranans berättarserie med novellantologier från olika länder. Det var ifjol somras jag fick upp ögonen för den och under året har jag fortsatt att beta av bok efter bok. I och med att böckerna är ordnade enligt begynnelsebokstaven i landets namn, finns de utspridda bland hyllorna och är inte alltid så lätta att hitta. Men det här är böcker som det absolut lönar sig att bekanta sig med.

Det fina med att läsa författare från olika världsdelar är att man vidgar sina vyer. Läser man romaner, hinner man inte med så många under en månad. Men läser man kortare berättelser eller noveller och som här, många berättelser från samma land eller språkområde, får man en unik inblick i landets kultur och historia och speciellt av hur det politiska landskapet har påverkat författarna under olika tidsperioder.

I början av böckerna finns det ett förord, där den aktuella litteraturen sätts in i ett kulturellt och historiskt sammanhang. Saker man aldrig läst om i historieböcker, bara på sin höjd sett flimra förbi i nyhetsflödet under åren, fogas samman till en brokig bild tillsammans med de olika berättarrösterna.

Häromdagen började jag läsa: "Kambodja berättar: Bladen faller långt från träden" och ännu har jag inte blivit besviken. Att läsa är bara ett annat sätt att resa!

Att besöka ett bibliotek är lite som att gå på loppis eller göra en svamptur i skogen. Man vet aldrig på förhand vad man kommer att hitta.

Ett verkligt fynd gjorde jag härom dagen när jag plockade med mig romanen med den suggestiva titeln "Era fäder, var är de? Och profeterna, lever de kvar för evigt?" av den amerikanska författaren Dave Eggers.

Hur hittar man en sådan här bok? Jo, man kollar igenom böckerna som de anställda på biblioteket rekommenderar.

Jag måste erkänna att jag burit hem precis den här boken redan en gång tidigare, men inte hunnit eller orkat läsa igenom den. Den gången var det titeln som lockade mig, men nu läste jag lite i inlagan och bestämde mig för att göra ett andra försök. För en bok med en titel med hela tolv (!) ord, dessutom ett bibelcitat, kan ju inte vara helt fel.

Trots den mångordiga titeln är boken minimalistisk och mycket speciell. Den handlar om en missanpassad och något förvirrad ung man, som kidnappar först en astronaut och sedan flera andra respekterade samhällsmedborgare. Sina offer kedjar han fast i tomma byggnader på en övergiven militärbas. I kapitel efter kapitel genomför han sedan en systematisk utfrågning av dem.

Han vill ha svar på sina frågor och bara sanningen duger.

I början ger mannen sken av att vara verkligt konstig. Men med tiden blir tonen i berättelsen mer samhällskritisk och får också rent av profetiska drag. Man frågar sig som läsare var den största förvirringen råder, är det hos mannen eller är det i samhället han lever i.

En intressant aspekt är att romanen enbart innehåller dialoger. Där finns till exempel inte en enda miljöskildring. Den här boken väckte mitt intresse att skriva mer dialog och att utforska nya sätt att skriva en berättelse.

Att skriva utan karta

Ibland får man en idé. Man sätter sig ner vid datorn. Man får ihop en liten text och man känner sig nöjd över resultatet.

Andra gånger är det svårare. Man sätter sig ner och skriver, planlöst. Eller man har en gammal text som man jobbar med. Man filar lite på språket, men fixar till lite här och där. Och man tänker: Vad handlar den här texten om?

Mest spännande och intressant är nog skrivandet, då man inte riktigt vet vart man är på väg. Genom att jobba med en text på olika plan, närmar man sig frågan: Varför har jag skrivit den här texten?

I litteraturen finns det kanske inga entydiga svar. Men genom skrivprocessen kan man ändå komma fram till en slags egen, subjektiv sanning.

Skrivprocessen är ett ganska intuitivt arbete. Man skriver, man skriver om, man läser igenom det man har skrivit och tänker: Jaha, blev det så här.

Ibland ser det snyggt ut, ibland blir det bara konstigt. Då är texten knappast ens halvfärdig. Men ibland bränner det till. Genom att skriva om, skriva till, förena olika texter, kan man hitta en bärkraft. Den ena och den andra tanken förenas. Det liknar trådar som knyts ihop. Var för sig är det bara några olikfärgade trådar. Tillsammans blir de något mer.

Till sist börjar ett mönster framträda.

Och det är då det riktiga arbetet börjar.

Men är man inte där ännu, ska man ändå inte misströsta. Istället kan man passa på att experimentera med språket, samla på sig material, söka idéer och inspiration och försöka njuta av att bygga upp något nytt.

Till sist kan man hitta en skatt bland orden.

En morsdagspresent av det ovanligare slaget fick jag när jag slog upp söndagens tidning (Vasabladet 14.5.17) och möttes av Gustaf Widéns fina recension. Sedan släckte jag nattlampan och låg och drog mig, tills familjen med buller och bång kom och väckte mig med kakor, hemgjorda kort, blommor och sång.

Vad mer kan man önska sig?

Jag minns morsdagar med helt andra stämningslägen. Också morsdagen är numera fylld av förväntingar, som inte alltid går att förverkliga.

Det finns de som aldrig blev mamma. Det finns de som inte längre har sina mammor kvar, eller som av en eller annan orsak har dålig kontakt med sina föräldrar.

"Varför har du och pappa två födelsedagar?"

Ibland är det barnen som kommer med de klokaste frågorna. Kanske borde vi freda morsdagen från kommersialismens krav.

Ibland blir man positivt överraskad över en finlandssvensk bok som sticker ut lite. För mig gav Ylva Pereras "Dödsdalsdansösen" en sådan läsupplevelse.

Trots vissa brister i finslipningen (språkpedanten noterar) har vi här en gripande berättelse om en ung kvinnas rädslor och drömmar. Att boken dessutom utspelar sig i en kännspak Åbomiljö gör inte direkt saken sämre.

Att varva två olika berättelser från olika tidsplan, som berikar varandra, är något som tilltalar mig. Slutet på boken är också övertygande, även om en del recensenter, om jag inte missminner mig, har lyft fram motsatsen.

Smaken är som bekant delad.

Att boken är utgiven på det lilla finlandssvenska förlaget Vilda är ett plus i marginalen. Det är bra att det finns olika kanaler för bokutgivning, då det kan vara svårt att få in en fot på de stora förlagen. Huruvida en debutbok är början på en längre författarkarriär beror sedan på skribenten, om han eller hon hittar drivkrafterna att jobba vidare.

Nu finns min bok. Den kan köpas i Gros bokhandel i Vasa eller förhandsbeställas via Scriptums nätbokhandel på adressen www.scriptum.fi. Officiellt utkommer boken den 21.4.

Tack till Svenska kulturfonden för en fin fest!

För att fira Bokens och rosens dag kommer jag att signera min nya roman i Gros bokhandel lördagen den 22.4 kl 12-14, för dem som inte har möjlighet att komma på bokutgivningsfesten kvällen innan. De tjugo första köparna av boken får en ros.

De sista pusselbitarna börjar falla på plats. För ett par veckor sedan satt vi punkt för de sista ändringarna och den slutgiltiga pärmbilden blev färdig. Nu lever jag bara i spänd förväntan på att min roman - min första roman - ska komma från tryckeriet.

Det är en omvälvande process att jobba fram en bok och ju mer man kommer in på slutrakan, desto större känns det. Jag har många gånger tänkt på hur lyckligt lottad jag är, som har fått jobba med så duktiga medarbetare. Att ge ut en bok via ett etablerat förlag lönar sig alla gånger, trots den väntan och osäkerhet det ofta innebär under processens gång.

Det är över fem år sedan jag började skriva på den här boken och fyra år sedan jag sände det första utkastet till ett förlag. Så här i efterhand måste jag ändå säga: Det var värt det.

Foto: Patricia Rodas

Välkommen på bokutgivningsfesten, som är öppen för allmänheten, fredagen den 21.4 kl 19 på Vasa Arbis.

I samband med att boken kommer ut, kommer jag också att besöka skolor, bibliotek och bokhandlar. Bland annat dessa datum är spikade:

Vörå bibliotek onsdagen den 19.4 kl 19
Gros bokhandel lördagen den 22.4 kl 12-14
Nykarleby bibliotek onsdagen den 26.4 kl 19

Vi träffas där!

Äntligen har min roman fått en titel! Den är rena motsatsen till de senaste veckornas febriga yra, med korrekturläsning, fotografering, baksidestexter och pärmbildsförslag. Men nu har det hänt!

Spikat är också ett datum för utgivningsfesten. Platsen är Vasa Arbis, fredagen efter påsk, den 21. april kl 19-20.30. Skriv in det i kalendern och kom med och fira min bok!

I samband med lanseringen av boken kommer jag också att göra biblioteks- och skolbesök i regionen. Ta gärna kontakt om du eller någon du känner vill att jag kommer och berättar om boken på något evenemang!

Väl mött på Vasa LittFest i helgen!

I helgen har jag varit ledig, efter ett par tre veckors intensivt arbete med vårens bok. Som lärare är jag van med perioder av mer arbete än vanligt, under studentskrivningar och periodbyten, men det här har nog toppat allt hittills. För två år sedan, när min novellsamling skulle komma ut, kände jag senast av något liknande.

Någon gång under förra veckan tänkte jag, som man brukar under en förlossning, när styrkan i värkarna överrumplar en, trots att man har varit med förut och borde veta vad man har att vänta sig: aldrig mer.

Kanske handlar det inte bara om att skriva en bok, utan om att värka fram den. Och när det gäller en bok är väntetiden inga nio månader, ånej! Här handlar det om år och sedan ska den krystas fram i slutskedet, oberoende av hur ont det gör. För ut ska den!

Ändå går det koncentrationskrävande redigeringsarbetet kanske inte att jämföra med förlossningens dödsskräck. Trots allt har jag bara lidit av huvudvärk, haft ont i ögonen av för långa pass framför datorn och sovit dåligt. Men som väl är har jag inte varit mer lättirriterad än vanligt härhemma, vilket annars brukar vara fallet när jag är stressad. Istället har jag bara varit trött, trött, trött, gått och lagt mig tidigt, stigit upp på morgonnatten och jobbat, jobbat, jobbat.

Imorse när jag var ute och gick, kände jag hur lugnet plötsligt infann sig. Snön ligger vit på träden efter ett par dagars töväder med regn och snöslask. Det är helt vindstilla och några minusgrader – det bästa vintervädret.

I fb-flödet står det: ”There is no elevator to success, you have to take the stairs.” Jag tar ett steg i taget och ibland, som idag, sätter jag mig ner och överblickar landskapet.

Äntligen har jag fått börja jobba med slutredigeringen av vårens roman!

Slutredigeringen av en text inför utgivningen av en bok liknar inget annat. Varje kommatecken ska sitta rätt, varje ord ska ha den rätta betydelsen, det ska inte förekomma konstiga perspektivbyten eller oklarheter när det gäller kronologin i handlingen.

Samtidigt som man har vansinnigt mycket jobb, ska man kunna se kritiskt på sin text, kritiskt, kritiskt, kritiskt, men samtidigt tro på sig själv. Man ska kunna förhålla sig till redaktörens kommentarer, så att man gör de behövliga ändringarna men ändå inte ger avkall på sin egen personliga stil och kärnan i berättelsen.

Det är inte konstigt att man gräver ner sig i en slags tunnel, när allt fler av dygnets timmar börjar upptas av arbetet med och tankarna kring texten. Men det finns ett ljus i tunneln. Snart kommer boken ut!

Idag har jag gjort ett större genombrott för upplösningen i ett av mina romanmanus. Arbetet med vårens roman har skjutits upp gång på gång och kanske är det precis under sådana här dödperioder som man kan hitta nya vägar, då man egentligen inte har tid att jobba med något utan bara gör det slentrianmässigt, i väntan på något annat.

En annan orsak till genombrottet är nog att jag har tagit en paus med genomläsningarna och därför fått en överblick över manuset, där brister i intrigen har framträtt tydligare. Så kanske det ändå ligger någon sanning i det där påståendet att språkgranskning och intrigskapande ibland behöver skiljas åt tidsmässigt.

Den här veckan har jag varit och simmat, besökt biblioteket flera gånger och varit på lunch med en skrivarkompis. Dessutom sov jag länge och gott inatt med många färgrika drömmar och samlade på mig några nya idéer, innan jag steg upp och kokade morgongröt åt familjen.

Tydligen är det här receptet för ett framgångsrikt skrivande. Att ibland syssla med annat och unna sig ett gott liv mellan varven.

Ibland befinner man sig mitt mellan två projekt och kommer sig inte riktigt för att göra någonting alls. Där har jag befunnit mig de senaste dagarna. Jag har lagt undan manuset jag jobbat med under de senaste månaderna och väntar nu ivrigt på att få kommentarerna till vårens romanmanus av min redaktör.

Men att inte ha något särskilt att göra kan ibland löna sig.

Jag har

• städat
• sorterat reklam och fört bort papper, glas och metallskrot
• lånat böcker på biblioteket
• skrivit dagbok
• läst poesi på Phoenix Open Mic
• varit på en sju rätters middag på Gustav Wasa
• spelat dator- och kortspel med mina barn
• gjort lite lektörsjobb
• skrivit en NOVELL

Det där sista var riktigt upplivande. Det är ett tag sedan jag skrev något i novellväg, men nu blev det alltså av. Innan den är helt färdigt krävs det naturligtvis flera genomläsningar, men jag har i alla fall en början.

På nätterna håller jag på och läser en bok av Hemingway, där han sitter på caféer i Paris och skriver noveller och det slog mig att jag egentligen borde göra detsamma. Alltså inte resa till Paris, utan skriva noveller, för det är ju det jag tycker allra, allra bäst om. Egentligen borde jag ha som mål att skriva en ny novell eller ett novellutkast varje vecka.

PS. Jag skriver ganska korta noveller.

De senaste två månaderna har jag gjort flera genomläsningar av manuset som jag jobbar med för tillfället. För att fira det skriver jag ett blogginlägg.

En del författarcoacher brukar tipsa om att när man redigerar text, ska man helst separera processen då man jobbar med intrigen och med språket. I annat fall kan processen stanna upp, då man börjar fokusera på detaljer i språket och riskerar att glömma helheten.

Jag följer definitivt inte det här tipset.

För mig handlar redigering i första hand om att jobba med språket. All skriven text består ju av bokstäver, ord, satser, stycken. Ja, språk. När jag sätter mig ner för att bearbeta en text som jag inte är helt nöjd med vet jag inte nödvändigtvis vart jag är på väg. Så jag läser och gör små ändringar, flyttar stycken, skriver om. Jag stryker och gör tillägg, försöker hitta en rörelse i texten. Och samtidigt växer helheten fram.

Helheten är alltså inte något lösryckt från språket, utan byggs upp av hur ord och hela textfragment är ordnade i förhållande till varandra. Medan jag jobbar med detaljer i språket kommer jag nära helheten. Nu och då kan jag stiga åt sidan och försöka överblicka mitt verk. Ibland skriver jag också ut hela texten och går igenom den för hand, för att få syn på brister och därför också utvecklingsmöjligheter.

Den här redigeringsprocessen, när texten ännu är halvfärdig, är intellektuellt utmanande och stimulerande. Har jag bara tid att jobba, kan jag njuta av att vara på väg, men inte ännu känna till slutmålet.

Sedan, när berättelsen i mina ögon är ”färdig” återstår ännu otaliga genomläsningar. Det är i det här skedet arbetet ofta blir enformigt och tungt. Jag är fruktansvärt trött på berättelsen, men vill ändå att slutresultatet ska bli så bra som möjligt.

Därför tar jag mig också genom den här sista pärsen.

Men ännu är jag inte där. Nu befinner jag mig fortfarande i ett kaotiskt, glädje- och ibland ångestfyllt skapande. Inget är ännu slutgiltigt bestämt. Jag kan leka mig fram. Flyttar jag på ett textfragment, kanske berättelsen blir en helt annan. I bästa fall kan ett malplacerat stycke hitta sin plats och bidra till helheten på ett nytt och spännande sätt.