lördag 31 december 2016

Den sista dagen av året är det dags att sammanfatta skrivåret 2016. Det här har nog varit mitt bästa skrivår någonsin.

Redan i början av året antogs ett av mina romanmanus för publicering. Boken som kommer ut våren 2017 på Scriptum har ännu bara ett arbetsnamn, men jag ser redan fram emot att få göra den sista finslipningen tillsammans med min redaktör efter nyår. Den här boken har levt med mig väldigt länge. Tänk att den äntligen kommer att få anta fysisk form!

I början av året fick jag också mitt första arbetsstipendium. Tack vare stipendiemedel från Centret för konstfrämjandet och Svenska kulturfonden har jag kunnat förverkliga en mångårig dröm: att få skriva på heltid under en längre sammanhängande perod. Jag har jobbat med flera olika manus, skrivit både prosa och poesi och dessutom börjat blogga.

Idag har jag varit tjänstledig från mitt lärarjobb under fem månader. Framför mig har jag ytterligare fem månaders ledighet. Så här halvvägs kan jag bara konstatera att det har varit värt det. Det har varit värt alla år av extra, olönat arbete, då jag har försökt kombinera skrivandet med mitt lärarjobb. Det har varit värt alla tidiga skrivmorgnar och alla helger och ledigheter, då jag har tillbringat framför datorn.

Den här hösten känner jag att jag har hittat hem. Jag hoppas att 2017 bär med sig nya möjligheter för dig och mig att förverkliga våra drömmar.

Med önskan om ett gott nytt år!


torsdag 15 december 2016

Idag damp julnovell nummer två för i år ner i postlådan. Det var Kurirens decembernummer som hade kommit. Texten bygger på en skrivövning som Ann-Christine Snickars gav oss på Litterärt skapande för ett par år sedan. Små texter kan växa till sig och bli större texter. Och med lite, eller kanske mycket tålamod, kan flera sådana texter flätas ihop och så småningom bli en hel bok.

Ha en riktigt god och stämningsfull jul, med eller utan lutfisk!



torsdag 8 december 2016

För ett år sedan läste jag poesi på Fria seminariet för litterär kritiks och Ny tids julfest i Helsingfors tillsammans med Torsten Bergman. Se länken!

FSL-forskarseminariet december 2015

måndag 5 december 2016

Det roligaste med skrivandet är när man sugs in i berättelsens kraftfält. Man ordnar bland stycken och kapitel, bearbetar några textfragment och plötsligt ser man att något händer, att något har hänt.

Genom att jobba med texten, ställer man gång på gång frågan: Vad vill du mig? Och till sist får man svar.

Helheten blir något mer än de enskilda delarna.


onsdag 23 november 2016

Lycka är när en julnovell som man själv har skrivit dimper ner i postlådan.


När man bearbetar eller redigerar en text kan man lätt börja stampa på stället. Man har läst igenom texten ett antal gånger och det känns inte som om man får några nya idéer. Ett tips är då att börja gå igenom texten baklänges.

Är det en kortare text kan man gå igenom den stycke för stycke. Är det en längre text, kan man göra genomgången kapitel för kapitel.

Det här gör att man få ett annat perspektiv på texten. Man kan börja se berättelsen i ett nytt ljus. Kanske ser man att slutet håller, men att vägen fram till slutet är lite tunn. Då får man fundera på var man ska fylla i luckorna.

Vid varje genomgång faller allt fler pusselbitar på plats. Berättelsen hittar så småningom som form och sin inre logik. Utmaningen i det här skedet är att inte ge upp, utan att fortsätta tro på att det finns något där, något som det lönar sig att sträcka sig efter.


tisdag 22 november 2016

I helgen hade jag glädjen att delta i deckarkursen med Marianne Peltomaa i Vasa (arrangerad av FSL, dock inte lärarförbundet). Det var givande dagar då vi talade om innehåll och struktur och om olika sätt att jobba sig fram till sin berättelse. Än idag är jag osäker på om jag någonsin kommer att skriva en renodlad deckare. Men ändå gav mig kursen många nya infallsvinklar.

Mest givande i teoriväg var kanske hur man kan gestalta ett persongalleri i en berättelse med en slags mindmapping och hur man kan rita scheman över hur handlingen kronologiskt rör sig från den ena personen till den andra. Samt att man kan ha olika alternativa scenarion och sedan, under arbetets gång, välja något av dem eller hitta på ett helt nytt, som känns ännu mer logiskt för berättelsen.

Det finns olika grenar inom kriminalromangenren. Själv skulle jag gärna skriva en spännings- eller skräcknovell någon gång. Men just nu håller jag på och jobbar med ett helt vanligt romanmanus, visserligen med ett dödsfall, men än så länge är jag osäker på om det är ett naturligt dödsfall eller en olycka eller ett mord.

Tiden får utvisa hur det blir.

måndag 14 november 2016

Idag har jag sänt iväg årets stipendieansökningar till Kulturfonden. Det är alltid lika intressant och utmanande att sammanställa meritlistor och arbetsplaner. Från år till år ser jag att det faktiskt händer något, att det faktiskt har hänt.

Något går framåt.

En novell publiceras, ett romanmanus blir antaget. Och under tiden radar sig orden efter varandra på datorskärmen och textmassan växer fram på datorns hårdskiva, som binära strängar.

När jag trycker på SKICKA sprider sig lugnet i kroppen, som en tidvattenvåg.

Nu ger jag över bollen.

Nu får någon annan bestämma.

onsdag 9 november 2016

Idag har jag funderat på om min huvudkaraktär ska fästa sjalarna i taklisterna med spikar, nitar eller häftstift. Dessutom har jag frågat mig vid vilken hemgård det ska växa syrenbuskar. Som författare får man inrikta sig på olika spörsmål av varierande tyngd, men detaljer som dessa piggar onekligen upp redigeringsarbetet.

Snart är stenen uppe på berget.

tisdag 8 november 2016


Igår såg jag sorgen: en sten

ett parkeringshus
i fem plan
man måste våga välja

det sista lövet
som hänger kvar
som vägrar resa sig

mobiltelefons-
människor
den sista nattfjärilen i dansen

ett övergivet badhus
hummande fläktar
det röda korset
ljuset då bilen vänder

det blågröna skenet i flickans ansikte

rödögda skorstenar
lärkträdens ludna skepnad
på gatan silversten




fredag 14 oktober 2016



















Musiken rör sig över vattnet
himlen är ljus
är i träden
i löven
i stenarna, karga, rundade
den svaga krusningen på vattenytan

Violinerna i trio:
tillsammans med pianot

Musiken rör sig i tomrummet mellan orden
i skorstensröken
två väninnor pratar av sig
dagens jäkt
Musiken rör sig i tystnaden
fångar grenarnas längtan
efter tydligare bilder

Musiken, hur vi rör oss i den
hur vi lägger undan allt annat
hur vi upptas i den, kastas vidare
ett flöte i vattnet
I fjärran stadens silhuett
kyrktornets spira

Vi vänder inte tillbaka
till livmodern
när vi en gång har fötts


fredag 7 oktober 2016


I motljus är löven
gula
fladdrar iväg

I motljus bugar
vasspiporna

men fotografierna är svarta

Vi hängde upp dem på lakan,
sida vid sida,
brända bilder
Vi sa att solen lyste så starkt,
så bländande

Men allt ni såg var
mörkerbilder,
karga skelett

Hur kunde ni känna
skenet i ansiktet
den blå fläcken på näthinnan

värmen från vänner

Vi fäste fotografierna med nålar
målade trådarna röda
röda
röda

men allt ni såg var fläckar
som inte gick bort


tisdag 4 oktober 2016

Att skriva poesi kan göra susen för prosaskrivandet och vice versa. Olika former av skrivande konkurrerar inte med varandra, utan kan tvärtom befrukta och berika varandra. Så var inte rädd för att pröva på nya saker.

Jag tog med mig några insikter från helgens poesiseminarium, där vi använde muntlig framställning, Spoken Word, för att läsa och bearbeta våra texter.

  1. Lev i nuet genom att skriva poesi!
  1. Läs högt, gå runt ute och inne, mumla nya strofer, känn efter hur orden känns i munnen.
  1. Stressa inte med textbearbetningen genom att försöka hinna med så mycket som möjligt på en gång, stanna hellre upp och jobba en längre tid med en mening, ett stycke, en sida eller ett kapitel.
  1. Poesi kan också bli barnböcker (Solja Krapu-Kallios fina bilderböcker).
  1. Det är härligt då högläsningen känns i hela kroppen.


måndag 3 oktober 2016

Igår kom jag hem från Try Poetry med Solja Krapu på Sälgrund. Det var en oförglömlig upplevelse. Tack till Svenska Österbottens litteraturförening, som stod som arrangör för evenemanget.

Sälgrund

Jag skriker dikter
åt mig själv
i blåsten

ögonen svämmar över allt

det finns bara
NU
det finns bara
högre och högre

Å havet
Å ljudet av havet
Å gråten, å gråten
Å hård klang i min kropp

Vågor drar förbi
som vita dimridåer
Snart mojnar vinden

träden står kvar i givakt


fredag 16 september 2016

Min novellsamling har hittat tillbaka till Vasa stadsbibliotek efter att ha varit borttappad en längre tid. Nu har den dessutom fått en plats i solen.



tisdag 13 september 2016

I dagarna har jag tagit itu med ett manus, som nyligen har blivit refuserat och som jag inte har rört på sex månader. När jag sände in manuset till mitt förlag i våras, kändes det som det bästa jag har skrivit hittills, något som skulle kunna bli en modern klassiker. Nu, efter att jag har jobbat ett halvår med annat, skiner bristerna igenom.

Att låta en text vila en längre tid kan vara något av det bästa man kan göra som författare. När man jobbar intensivt med en text, blir man till sist blind för den. Man ser inte skogen för alla träd. Men efter en paus kan en text börja tala till en igen och viska förbättringsförslag i ens öra.

Det första som har slagit mig, när jag har läst igenom mitt manus, är brister i språket. I mitt skrivande är jag helt beroende av att det språkliga ska fungera till hundra procent. I samband med textbearbetning är det därför ofta språket jag riktar in mig på. I den processen kan jag sedan få syn på andra saker som går att utveckla. Jag kan fylla i luckor i berättelsen och vid behov stryka onödig utfyllnadstext.

Det andra som slår mig är att mitt manus är gravallvarligt. Det saknar helt humor. I mitt stilla sinne funderar jag på om det finns några bra böcker i världslitteraturen som är helt seriösa. Sedan inser jag att det finns det och känner mig tröstad för stunden.

Ibland har jag känt mig väldigt ledsen över refuseringar. Den här gången känner jag mig mest tacksam. Jag är glad över att en lektör har tagit sig tid att läsa igenom mitt manus och kommentera det. Jag uppskattar möjligheten att få se över mitt manus ännu en gång. Kanske kan det med lite arbete bli så där fantastiskt igen, som det en gång var.

tisdag 30 augusti 2016

De senaste åren har jag deltagit i otaliga skrivarkurser. Att gå en skrivarkurs handlar inte bara om att lära sig saker. Minst lika viktigt är att få lära känna andra skribenter och vara i ett kreativt sammanhang där man kan stöda varandra och diskutera varandras texter.

Min erfarenhet är att deltagarna i en skrivarkurs har mycket att ge varandra, ibland lika mycket som en eventuell ledare. På ett sätt är vi alla på samma nivå inför en text. Vi har alla något att bidra med, utgående från vårt förhållande till läsande och skrivande och utgående från vår livserfarenhet.

Att vilja skriva texter och speciellt att vilja få en bok utgiven kräver ett visst mod och en stor envishet. Vägen från skrivbordslådan till en färdig produkt är lång. Men under en skrivarkurs kan en texts livslopp bli mer överskådligt. Man skriver en text, man delar den och diskuterar den. Glädjen över att någon har orkat läsa igenom en text man har knåpat ihop och dessutom har intressanta synpunkter på den, känns berikande.

Ibland kan man se mer långsiktiga resultat av sitt arbete. Grunden till min novellsamling "Jag undrar hur det känns att falla fritt" lades under en novellkurs vid Vasa Arbis läsåret 2011-12, med Christian Ahlbom som ledare. Jag hade skrivit på egen hand redan tidigare, men under den här kursen insåg jag att jag har vad som krävs för att kunna skriva verkligt bra texter, texter som berör läsaren.

Ifjol gick jag en novellkurs vid Vasa Arbis igen, den här gången med Hannele Rabb. En av novellerna jag skrev då finns med i det senaste numret att litteraturtidskriften Presens. Det är också min novell ”Halvfärdig” som har inspirerat layoutansvariga Hilda Forss till motivet på pärmbilden.

onsdag 24 augusti 2016

I lördags var jag ledig. Jag menar inte bara ledig från skoljobbet, som jag brukar vara i vanliga fall, då jag jobbar som lärare i veckorna och med något av mina skrivprojekt när jag är ”ledig”. Jag menar ledig.

På söndagen kunde jag inte hålla mig. När jag läste dagstidningen fick jag en ny idé. Jag skrev ett par sidor innan de andra hade stigit upp. Senare på dagen for jag ut på en joggingtur, och idéerna vecklade ut sig, multiplicerades. Den här veckan har jag jobbat vidare med en av idéerna jag fick under helgen.

Det är mycket länge sedan jag har skrivit på några nya, längre texthelheter. Om man är upptagen av andra saker hela tiden hinner hjärnan inte tänka några nya tankar. Och tänker man dem, hinner man i alla fall inte realisera dem. Att vara i ett kreativt flöde kräver tid, energi och framför allt vila. Och kanske ett och annat motionspass?

fredag 19 augusti 2016

Som lärare har man ofta en ganska klar struktur på sina arbetsdagar, men hur gör man för att strukturera arbetet om man jobbar hemma?

För det första är det bra att veta hur man själv fungerar och vad man trivs med. Jag jobbar bäst på morgnar och förmiddagar, när det är tyst och tomt i huset. Vid lunchtid slår jag på radion och låter den ibland slå på. Kanske hinner jag klämma in ännu ett skrivpass innan barnen kommer hem?

Om man jobbar kreativt är det inte bara själva skrivandet som räknas. Hittills den här veckan har jag mest jobbat med textbearbetning. Det är ett ganska analytiskt arbete, som kräver tålamod och koncentration. Därför har jag märkt hur viktigt det är med pauser. En kort paus då jag tvättar kläder eller plockar ur diskmaskinen kan göra under.

När jag inte orkar mer går jag ut på en promenad. Eller så lägger jag mig i soffan och läser en bok. Eller så plockar jag bär i trädgården, lyssnar på musik, löser ett sudoku, skriver dagbok, krafsar ner lite poesi eller tänker ut ett blogginlägg.

Det låter nästan för bra för att vara sant. Men det är det.

onsdag 17 augusti 2016

Jag har länge sökt en ingång till ett manus jag började skriva på när jag återvände till mitt lärarjobb efter min senaste vårdledighet. Då och då har jag tagit fram texten och jobbat vidare med den. Problemet har hela tiden varit den kaotiska strukturen och att jag försöker skriva ihop flera olika personers berättelser till en logisk helhet.

Jag har ändå aldrig slutat tro på min berättelse. Och nu, efter några dagars ostört arbete, känner jag hur texten öppnar sig för mig. Hur den börjar röra sig någonstans. Hur saker lägger sig till rätta i förhållande till varandra.

måndag 15 augusti 2016

I början av månaden inledde jag min skrivledighet och idag har jag kommit igång på allvar, tack vare skolstarten. För att fira det här tar jag nu steget ut i offentligheten med min hemsida / blogg, där jag delar länkar och tankar om skrivandets glädjeämnen och vedermödor.

torsdag 28 juli 2016

Jag är matematikläraren som började skriva böcker. Här kan du läsa om mig och mina skrivprojekt.