I dagarna har jag tagit itu med ett manus, som nyligen har blivit refuserat och som jag inte har rört på sex månader. När jag sände in manuset till mitt förlag i våras, kändes det som det bästa jag har skrivit hittills, något som skulle kunna bli en modern klassiker. Nu, efter att jag har jobbat ett halvår med annat, skiner bristerna igenom.

Att låta en text vila en längre tid kan vara något av det bästa man kan göra som författare. När man jobbar intensivt med en text, blir man till sist blind för den. Man ser inte skogen för alla träd. Men efter en paus kan en text börja tala till en igen och viska förbättringsförslag i ens öra.

Det första som har slagit mig, när jag har läst igenom mitt manus, är brister i språket. I mitt skrivande är jag helt beroende av att det språkliga ska fungera till hundra procent. I samband med textbearbetning är det därför ofta språket jag riktar in mig på. I den processen kan jag sedan få syn på andra saker som går att utveckla. Jag kan fylla i luckor i berättelsen och vid behov stryka onödig utfyllnadstext.

Det andra som slår mig är att mitt manus är gravallvarligt. Det saknar helt humor. I mitt stilla sinne funderar jag på om det finns några bra böcker i världslitteraturen som är helt seriösa. Sedan inser jag att det finns det och känner mig tröstad för stunden.

Ibland har jag känt mig väldigt ledsen över refuseringar. Den här gången känner jag mig mest tacksam. Jag är glad över att en lektör har tagit sig tid att läsa igenom mitt manus och kommentera det. Jag uppskattar möjligheten att få se över mitt manus ännu en gång. Kanske kan det med lite arbete bli så där fantastiskt igen, som det en gång var.