Ibland får man en idé. Man sätter sig ner vid datorn. Man
får ihop en liten text och man känner sig nöjd över resultatet.
Andra gånger är det svårare. Man sätter sig ner och skriver,
planlöst. Eller man har en gammal text som man jobbar med. Man filar lite på
språket, men fixar till lite här och där. Och man tänker: Vad handlar den här
texten om?
Mest spännande och intressant är nog skrivandet, då man inte
riktigt vet vart man är på väg. Genom att jobba med en text på olika plan,
närmar man sig frågan: Varför har jag skrivit den här texten?
I litteraturen finns det kanske inga entydiga svar.
Men genom skrivprocessen kan man ändå komma fram till en slags egen, subjektiv sanning.
Skrivprocessen är ett ganska intuitivt arbete. Man skriver, man skriver om, man läser igenom det man har skrivit och tänker: Jaha, blev det så här.
Ibland ser det snyggt ut, ibland blir det bara konstigt. Då
är texten knappast ens halvfärdig. Men ibland bränner det till. Genom att
skriva om, skriva till, förena olika texter, kan man hitta en bärkraft. Den ena
och den andra tanken förenas. Det liknar trådar som knyts ihop. Var för sig är
det bara några olikfärgade trådar. Tillsammans blir de något mer.
Till sist börjar ett mönster framträda.
Och det är då det riktiga arbetet börjar.
Men är man inte där ännu, ska man ändå inte misströsta. Istället kan man passa på att experimentera med språket, samla på sig
material, söka idéer och inspiration och försöka njuta av att bygga upp något nytt.
Till sist kan man hitta en skatt bland orden.
