I helgen har jag varit ledig, efter ett par tre veckors intensivt arbete med vårens bok. Som lärare är jag van med perioder av mer arbete än vanligt, under studentskrivningar och periodbyten, men det här har nog toppat allt hittills. För två år sedan, när min novellsamling skulle komma ut, kände jag senast av något liknande.

Någon gång under förra veckan tänkte jag, som man brukar under en förlossning, när styrkan i värkarna överrumplar en, trots att man har varit med förut och borde veta vad man har att vänta sig: aldrig mer.

Kanske handlar det inte bara om att skriva en bok, utan om att värka fram den. Och när det gäller en bok är väntetiden inga nio månader, ånej! Här handlar det om år och sedan ska den krystas fram i slutskedet, oberoende av hur ont det gör. För ut ska den!

Ändå går det koncentrationskrävande redigeringsarbetet kanske inte att jämföra med förlossningens dödsskräck. Trots allt har jag bara lidit av huvudvärk, haft ont i ögonen av för långa pass framför datorn och sovit dåligt. Men som väl är har jag inte varit mer lättirriterad än vanligt härhemma, vilket annars brukar vara fallet när jag är stressad. Istället har jag bara varit trött, trött, trött, gått och lagt mig tidigt, stigit upp på morgonnatten och jobbat, jobbat, jobbat.

Imorse när jag var ute och gick, kände jag hur lugnet plötsligt infann sig. Snön ligger vit på träden efter ett par dagars töväder med regn och snöslask. Det är helt vindstilla och några minusgrader – det bästa vintervädret.

I fb-flödet står det: ”There is no elevator to success, you have to take the stairs.” Jag tar ett steg i taget och ibland, som idag, sätter jag mig ner och överblickar landskapet.

Äntligen har jag fått börja jobba med slutredigeringen av vårens roman!

Slutredigeringen av en text inför utgivningen av en bok liknar inget annat. Varje kommatecken ska sitta rätt, varje ord ska ha den rätta betydelsen, det ska inte förekomma konstiga perspektivbyten eller oklarheter när det gäller kronologin i handlingen.

Samtidigt som man har vansinnigt mycket jobb, ska man kunna se kritiskt på sin text, kritiskt, kritiskt, kritiskt, men samtidigt tro på sig själv. Man ska kunna förhålla sig till redaktörens kommentarer, så att man gör de behövliga ändringarna men ändå inte ger avkall på sin egen personliga stil och kärnan i berättelsen.

Det är inte konstigt att man gräver ner sig i en slags tunnel, när allt fler av dygnets timmar börjar upptas av arbetet med och tankarna kring texten. Men det finns ett ljus i tunneln. Snart kommer boken ut!