I begynnelsen skrev jag poesi. Jag skrev juldikter i skolan och läste dikter på söndagsskolans jul- och vårfester. Och en del alster publicerades också i tidskrifter under min tonårs- och ungdomstid.
När jag började skriva igen efter en paus på ett tiotal år var det också poesin som fångade mig. Det var ett sätt att uttrycka det onämnbara, det som egentligen inte kunde formuleras i ord.
För ett antal år sedan stumnade orden i mig. Efter en tyngre period i livet var det som om skrivandet, som varit min vän, vände mig ryggen. Och jag gick vidare. Det finns annat att göra i livet: familj, motion, elever som ska lära sig lösa ekvationssystem, derivera och integrera funktioner.
Det är inte värt det, tänkte jag.
Jag hade med mig ett häfte som jag skrev i. Jag skrev inte för någon annan än mig själv. Jag skrev utgående från sinnesintryck och utgående från vardagliga reflektioner. Det blev över tvåhundra dikter som jag samlade i en mapp.
Där låg de i många år.
Sedan plockade jag fram dem igen. En mening här, en mening där blev till något mer. Något jag aldrig hade skrivit förr.
När jag idag läser igenom min diktsvit känner jag både glädje och sorg, men framför allt stor tacksamhet. Till livet som har gett mig så mycket.
 |
| Österbottens bokmässa, april 2026 Foto: Kurt Levlin |