Den här hösten har varit annorlunda på många sätt. Istället för att jobba, sitter jag hemma och skriver poesi. Jag har länge sagt att jag skulle skriva poesi om jag hade mer tid och nu har jag: just det.

Det är som en olösbar ekvation

Jag har inget svar

Att inte kunna gå till sitt vanliga jobb, väcker ångestfulla känslor. Vem är jag när jag inte presterar? När jag nästan inte orkar gå på en promenad? När jag är för sjuk att orka läsa högt för mitt barn på kvällarna?

Den ena stunden kan jag känna mig helt frisk, ofta när jag har suttit stilla och gjort något som har fångat mitt intresse. Nästa stund kan jag känna mig helt slut. Jag får ingen luft! Och ändå känner jag hur luften fyller lungorna.

När det är länge sedan jag har tagit medicin blir det värre. Sedan blir det bättre igen. Jag frågar mig om jag någonsin kommer att bli helt symptomfri.

En natt drömde jag att jag var ute och joggade. Det var en härlig känsla!

Snart ska jag gräva ner några tulpanlökar i jorden. De får påminna mig om att fröet måste läggas ner i jorden för att växa och gro.