Musiken rör sig över vattnet
himlen är ljus
är i träden
i löven
i stenarna, karga, rundade
den svaga krusningen på vattenytan

Violinerna i trio:
tillsammans med pianot

Musiken rör sig i tomrummet mellan orden
i skorstensröken
två väninnor pratar av sig
dagens jäkt
Musiken rör sig i tystnaden
fångar grenarnas längtan
efter tydligare bilder

Musiken, hur vi rör oss i den
hur vi lägger undan allt annat
hur vi upptas i den, kastas vidare
ett flöte i vattnet
I fjärran stadens silhuett
kyrktornets spira

Vi vänder inte tillbaka
till livmodern
när vi en gång har fötts

I motljus är löven
gula
fladdrar iväg

I motljus bugar
vasspiporna

men fotografierna är svarta

Vi hängde upp dem på lakan,
sida vid sida,
brända bilder
Vi sa att solen lyste så starkt,
så bländande

Men allt ni såg var
mörkerbilder,
karga skelett

Hur kunde ni känna
skenet i ansiktet
den blå fläcken på näthinnan

värmen från vänner

Vi fäste fotografierna med nålar
målade trådarna röda
röda
röda

men allt ni såg var fläckar
som inte gick bort

Att skriva poesi kan göra susen för prosaskrivandet och vice versa. Olika former av skrivande konkurrerar inte med varandra, utan kan tvärtom befrukta och berika varandra. Så var inte rädd för att pröva på nya saker.

Jag tog med mig några insikter från helgens poesiseminarium, där vi använde muntlig framställning, Spoken Word, för att läsa och bearbeta våra texter.

1. Lev i nuet genom att skriva poesi!

2. Läs högt, gå runt ute och inne, mumla nya strofer, känn efter hur orden känns i munnen.

3. Stressa inte med textbearbetningen genom att försöka hinna med så mycket som möjligt på en gång, stanna hellre upp och jobba en längre tid med en mening, ett stycke, en sida eller ett kapitel.

4. Poesi kan också bli barnböcker (Solja Krapu-Kallios fina bilderböcker).

5. Det är härligt då högläsningen känns i hela kroppen.
   
   

Igår kom jag hem från Try Poetry med Solja Krapu på Sälgrund. Det var en oförglömlig upplevelse. Tack till Svenska Österbottens litteraturförening, som stod som arrangör för evenemanget.

Sälgrund

Jag skriker dikter

åt mig själv

i blåsten

ögonen svämmar över allt

det finns bara

NU

det finns bara

högre och högre

Å havet

Å ljudet av havet

Å gråten, å gråten

Å hård klang i min kropp

Vågor drar förbi

som vita dimridåer

Snart mojnar vinden

träden står kvar i givakt

Min novellsamling har hittat tillbaka till Vasa stadsbibliotek efter att ha varit borttappad en längre tid. Nu har den dessutom fått en plats i solen.

I dagarna har jag tagit itu med ett manus, som nyligen har blivit refuserat och som jag inte har rört på sex månader. När jag sände in manuset till mitt förlag i våras, kändes det som det bästa jag har skrivit hittills, något som skulle kunna bli en modern klassiker. Nu, efter att jag har jobbat ett halvår med annat, skiner bristerna igenom.

Att låta en text vila en längre tid kan vara något av det bästa man kan göra som författare. När man jobbar intensivt med en text, blir man till sist blind för den. Man ser inte skogen för alla träd. Men efter en paus kan en text börja tala till en igen och viska förbättringsförslag i ens öra.

Det första som har slagit mig, när jag har läst igenom mitt manus, är brister i språket. I mitt skrivande är jag helt beroende av att det språkliga ska fungera till hundra procent. I samband med textbearbetning är det därför ofta språket jag riktar in mig på. I den processen kan jag sedan få syn på andra saker som går att utveckla. Jag kan fylla i luckor i berättelsen och vid behov stryka onödig utfyllnadstext.

Det andra som slår mig är att mitt manus är gravallvarligt. Det saknar helt humor. I mitt stilla sinne funderar jag på om det finns några bra böcker i världslitteraturen som är helt seriösa. Sedan inser jag att det finns det och känner mig tröstad för stunden.

Ibland har jag känt mig väldigt ledsen över refuseringar. Den här gången känner jag mig mest tacksam. Jag är glad över att en lektör har tagit sig tid att läsa igenom mitt manus och kommentera det. Jag uppskattar möjligheten att få se över mitt manus ännu en gång. Kanske kan det med lite arbete bli så där fantastiskt igen, som det en gång var.

De senaste åren har jag deltagit i otaliga skrivarkurser. Att gå en skrivarkurs handlar inte bara om att lära sig saker. Minst lika viktigt är att få lära känna andra skribenter och vara i ett kreativt sammanhang där man kan stöda varandra och diskutera varandras texter.

Min erfarenhet är att deltagarna i en skrivarkurs har mycket att ge varandra, ibland lika mycket som en eventuell ledare. På ett sätt är vi alla på samma nivå inför en text. Vi har alla något att bidra med, utgående från vårt förhållande till läsande och skrivande och utgående från vår livserfarenhet.

Att vilja skriva texter och speciellt att vilja få en bok utgiven kräver ett visst mod och en stor envishet. Vägen från skrivbordslådan till en färdig produkt är lång. Men under en skrivarkurs kan en texts livslopp bli mer överskådligt. Man skriver en text, man delar den och diskuterar den. Glädjen över att någon har orkat läsa igenom en text man har knåpat ihop och dessutom har intressanta synpunkter på den, känns berikande.

Ibland kan man se mer långsiktiga resultat av sitt arbete. Grunden till min novellsamling "Jag undrar hur det känns att falla fritt" lades under en novellkurs vid Vasa Arbis läsåret 2011-12, med Christian Ahlbom som ledare. Jag hade skrivit på egen hand redan tidigare, men under den här kursen insåg jag att jag har vad som krävs för att kunna skriva verkligt bra texter, texter som berör läsaren.

Ifjol gick jag en novellkurs vid Vasa Arbis igen, den här gången med Hannele Rabb. En av novellerna jag skrev då finns med i det senaste numret att litteraturtidskriften Presens. Det är också min novell ”Halvfärdig” som har inspirerat layoutansvariga Hilda Forss till motivet på pärmbilden.