Efter ett långt och roligt läsår i matematikens och digitaliseringens tecken, går jag in i en period av mer intensivt skrivande igen. Och min skrivledighet inledde jag festligt genom att delta i Svenska folkskolans vänners vårfest i Helsingfors den 11. april, där jag fick ta del av 2018 års Biskops-Arnö-stipendium.

Stipendiet ger mig möjlighet att tillbringa tre veckor på folkhögskolan Biskops Arnö en bit utanför Stockholm, där jag kommer att kunna jobba ostört med mina skrivprojekt och också delta i en sommarkurs.

Som vanligt har jag flera olika skrivprojekt på gång, men för tillfället är det ett novellmanus som ligger mig närmast hjärtat. Det gäller att sammanställa ett antal noveller till en fungerande helhet och att dessutom bearbeta de enskilda texterna språkligt och tematiskt.

Ett roligt jobb, helt enkelt!

De senaste åren har jag läst novellantologier från hela världen och låtit mig inspireras till en större frihet i mitt skrivande när det gäller just novellkonsten. Jag har också deltagit i ett antal skrivarkurser och under en av dem, under Hannele Rabbs ledning, har jag skrivit novellen som finns med i Horisont nr 1 / 2018, "Insekterna".

Textens magi

Skrivprocessen handlar mycket om att hitta balansen i texten – balansen mellan enskilda ord och meningar, balansen mellan olika textstycken, att de har ungefär samma tyngd – och balansen i själva intrigen.

Ibland känns det som om skrivandet är det omöjligaste av alla uppdrag.

På sätt och vis finns berättelsen redan. Den finns mer eller mindre nerskriven, den finns i författarens huvud. Ändå är det som om något skulle hända under skrivprocessen. Berättelsen gör små utstick, den ändrar form. Den är lite som en modelleraklump, som blir allt mer utmejslad och konstfärdig med tiden.

Ibland tar det länge. Nej – det tar alltid mycket länge.

Om man anade hur många gånger man måste omarbeta sin text innan den är färdig, skulle man nog aldrig komma igång och skriva den första meningen. Det är för väl att man i början av skrivprocessen drivs framåt av en sådan omättlig hunger.

Sedan gäller det att hitta motivationen att jobba vidare med sin berättelse. Ibland får man lägga undan texten – kanske några månader, kanske ett år? – och vänta på att en ny längtan ska infinna sig.

Å andra sidan – texten vill bli skriven. Den vill bli till. Så det är bara att ännu en gång öppna sig för textens magi och låta fingrarna spela över tangentbordet, för att söka sig mot den där balansen, som ibland känns onåbar, ibland helt nära.

Det där crescendot, det där diminuendot, det där att undvika alltför yviga rörelser när det inte är nödvändigt. Spela piano, piano. Sedan den där rörelsen mellan olika textfragment, hur det ena leder till det andra.

Är det ens möjligt att hitta den där balansen? Är det inte ett livslångt sökande efter något större?

Då förlagen inte gärna antar texter av nya förmågor, kan man alltid ge ut en bok själv. Så gjorde Nicko Smith med bravur häromdagen - hans Hki Rött är omtumlande läsning. Köp den och läs den och understöd den finlandssvenska poesin!

Själv har jag legat lågt på sistone, både med bloggen och med mitt eget skrivande. Det känns som en slags vila, den längsta på många år. Jag behöver inte pressa ur mig en text för att känna att jag lever.

I höst har jag verkligen njutit av att vara tillbaka på mitt lärarjobb. Rent konkret ser jag resultatet av mina ansträngningar varje dag. Och det är ingen som refuserar mig och säger: nej tack! Det är ingen som recenserar mina lektionsplaner och viskar i mitt öra att jag borde ha arbetat mer med dem.

Nåja, en novellkurs går jag i höst. Och den inspirerar mig till små experimentella texter.

Men de där stora projekten får vänta. Tills jag har mer tid. Nu går jag bara omkring och drömmer. Och tänker på vad jag skulle kunna och vilja skriva om. Om jag inte behövde behaga någon annan än mig själv.

Men snart får jag stiga in i författarkängorna igen! På onsdagen blir det dags för ett skolbesök och på lördagen står jag på Totti-scenen på Helsingfors bokmässa tillsammans med Henrik Jansson, som var en av ledarna då jag gick Litterärt skapande i Åbo. Hans nya novellsamling "Råa bönor i natt" är definitivt en av höstens bästa finlandssvenska böcker. Läs den!

Idag lade jag märke till att det svenskspråkiga programmet för Helsingfors bokmässa har publicerats på nätet. Jag kommer själv att delta i en programpunkt, "Existentiella vändpunkter", på Tottiscenen på lördag eftermiddag, kl 16.30, tillsammans Henrik Jansson, som nyligen har utkommit med den verkligt häftiga novellsamlingen "Råa bönor i natt".

Här är en länk till hela programmet!

Det svenska programmet på Helsingfors bokmässa 26-29.10.2017

De senaste veckorna har jag varit ledig, åtminstone från bloggen. Men nu känner jag att det är dags för en lägesrapport.

I augusti återgår jag på allvar till mitt lärarjobb och kommer att börja sitta och planera lektioner igen. Förhoppningsvis kommer det ändå att finnas tid och energi över för mitt eget skrivamde - och för det njutningsfulla läsandet!

Det har varit ett fantastiskt år, när det gäller min arbetssituation! Jag har fått jobba heltid som författare, en dröm jag har närt länge.

Men nu på vårkanten, sedan min bok kom ut, har det nog blivit lite för mycket av det goda. Tidvis har jag längtat tillbaka till mitt lärarjobb, som är mer överskådligt och strukturerat än det fria författandet.

Under hela året har jag fört skrivdagbok över mitt arbete. Speciellt i början av året jobbade jag målmedvetet och effektivt. Men nu i sommar har jag mer gått omkring och funderat på framtiden och vad jag egentligen vill skriva om - och om det ”lönar sig” att syssla med konstnärlig verksamhet eller inte.

Med hösten kommer dock rutinerna tillbaka och med dem något som liknar arbetsro. Också för skrivandet kan det vara bra med en viss struktur i vardagen.

En sak jag redan nu ser fram emot i höst är skrivarseminariet ”Texten och scenen” med Henrik Jansson och Henrika Andersson, som kommer att hållas i Vasa i början av september. För att kunna delta, behöver man vara medlem i någon av de finlandssvenska litteraturföreningarna – det är dock enkelt att skriva in sig via nätet!

En annan höjdpunkt under hösten är Helsingfors bokmässa i oktober, där jag kommer att synas i folkvimlet på lördagen.

Har man inte hört mig läsa ur min nya roman ”Inget har hänt”, kan man träffa mig på Konstens natt i början av augusti i Vasa. Jag kommer att ha ett framträdande i Drama-salen i biblioteket redan kl 17. Där kan man också köpa min bok och få den signerad.

Glada sommarhälsningar - med hopp om många varma, sköna dagar ännu innan skolstarten!

Jag vill tipsa om en fin bokantologi - Tranans berättarserie med novellantologier från olika länder. Det var ifjol somras jag fick upp ögonen för den och under året har jag fortsatt att beta av bok efter bok. I och med att böckerna är ordnade enligt begynnelsebokstaven i landets namn, finns de utspridda bland hyllorna och är inte alltid så lätta att hitta. Men det här är böcker som det absolut lönar sig att bekanta sig med.

Det fina med att läsa författare från olika världsdelar är att man vidgar sina vyer. Läser man romaner, hinner man inte med så många under en månad. Men läser man kortare berättelser eller noveller och som här, många berättelser från samma land eller språkområde, får man en unik inblick i landets kultur och historia och speciellt av hur det politiska landskapet har påverkat författarna under olika tidsperioder.

I början av böckerna finns det ett förord, där den aktuella litteraturen sätts in i ett kulturellt och historiskt sammanhang. Saker man aldrig läst om i historieböcker, bara på sin höjd sett flimra förbi i nyhetsflödet under åren, fogas samman till en brokig bild tillsammans med de olika berättarrösterna.

Häromdagen började jag läsa: "Kambodja berättar: Bladen faller långt från träden" och ännu har jag inte blivit besviken. Att läsa är bara ett annat sätt att resa!

Att besöka ett bibliotek är lite som att gå på loppis eller göra en svamptur i skogen. Man vet aldrig på förhand vad man kommer att hitta.

Ett verkligt fynd gjorde jag härom dagen när jag plockade med mig romanen med den suggestiva titeln "Era fäder, var är de? Och profeterna, lever de kvar för evigt?" av den amerikanska författaren Dave Eggers.

Hur hittar man en sådan här bok? Jo, man kollar igenom böckerna som de anställda på biblioteket rekommenderar.

Jag måste erkänna att jag burit hem precis den här boken redan en gång tidigare, men inte hunnit eller orkat läsa igenom den. Den gången var det titeln som lockade mig, men nu läste jag lite i inlagan och bestämde mig för att göra ett andra försök. För en bok med en titel med hela tolv (!) ord, dessutom ett bibelcitat, kan ju inte vara helt fel.

Trots den mångordiga titeln är boken minimalistisk och mycket speciell. Den handlar om en missanpassad och något förvirrad ung man, som kidnappar först en astronaut och sedan flera andra respekterade samhällsmedborgare. Sina offer kedjar han fast i tomma byggnader på en övergiven militärbas. I kapitel efter kapitel genomför han sedan en systematisk utfrågning av dem.

Han vill ha svar på sina frågor och bara sanningen duger.

I början ger mannen sken av att vara verkligt konstig. Men med tiden blir tonen i berättelsen mer samhällskritisk och får också rent av profetiska drag. Man frågar sig som läsare var den största förvirringen råder, är det hos mannen eller är det i samhället han lever i.

En intressant aspekt är att romanen enbart innehåller dialoger. Där finns till exempel inte en enda miljöskildring. Den här boken väckte mitt intresse att skriva mer dialog och att utforska nya sätt att skriva en berättelse.