Sommarkursen Att skriva skönhet går mot sitt slut. Jag sitter i biblioteket på Biskop Arnös folkhögskola och försöker sammanfatta mina tankar från veckan som gått.

Förutom värmen här, kommer jag bäst att minnas känslan av gemenskap från kurseftermiddagarna och kvällarna. Textsamtalen, torsdagens uppläsning i Biskopsköket, promenaderna och simturerna i Mälaren.

Som finlandssvensk författare kan man ibland känna sig begränsad. Man befinner sig i spänningsfältet mellan två språkområden. Man är inte riktigt svensk. Men man är heller inte en riktig finne.

Här har jag fått uppleva att Sverige inte är långt borta, Sverige är nära. Skriver man på svenska, är man en del av den svenskspråkiga litterära världen.

Läs mer om min vistelse på SFV:s Biskops Arnö-blogg.

Idag konstaterade jag att manuset för min novellsamling som jag har jobbat intensivt med under våren är färdigt för stunden. Det är alltså dags att ta en paus och också vidga perspektivet något.

Vart är jag på väg nu?

På lördagen är det studentdimission och elever i hela landet kommer att få ta emot sina vita mössor och studentbetyg. Jag önskar er lycka till i livet – och att rädslan för det okända inte hindrar er att söka er framåt mot det ni längtar efter!

Ibland behövs tro. Ibland behövs hopp.

Förnuftet kan inte greppa allt. Framtiden kan inte processas fram enligt ett färdigt schema, den måste levas.

Den här veckan har det varit liv och rörelse här på folkhögskolan Biskops Arnö också kvällstid. Skolåret går mot sitt slut och eleverna på de olika linjerna ska får visa upp vad de har jobbat med under året.

I torsdags höll författarskolan en uppskattad uppläsning i gotiska salen, en unik samlingssal från 1200-talet i medeltidshusets källarvåning, och i fredags var det dags för vernissage. Fotoskolans första årskurs presenterade en fotoutställning som berörde mig djupt.

Idag är min sista dag på ön för den här gången och låtskrivarnas musikfestival ska snart börja. Hemlängtan som jag har försökt hålla på avstånd griper tag i mig. Samtidigt njuter jag av varje minut, för jag vet att jag kommer att sakna gemenskapen och den kreativa atmosfären här när jag är tillbaka i vardagen.

Men det blir inget slutgiltigt avsked. I augusti återvänder jag för att delta i skrivarkursen Att skriva skönhet. Och då ska jag fota korna!

Det börjar bli dags för en ny lägesrapport från min vistelse här på Biskops Arnö (sponsrad av Svenska folkskolans vänner). Det som har överraskat mig mest här är de fina vyerna och det vackra sommarvädret, det varma mottagandet, den goda maten och de vackra, historiska byggnaderna.

Då man har möjlighet att jobba ostört är det lätt att få ihop många arbetstimmar. Men man hinner ju med andra saker också. För tillfället håller jag på och läser en novellantologi från Iran som jag hittade i biblioteket. Jag lyssnar på Cohen-låtar och ikväll ska jag ännu ut på en joggingtur runt ön.

I vardagen är det svårt att hinna med, eller kanske prioritera, den där träningen. Här hjälper den mig att koppla av och samla tankarna inför nästa arbetsdag.

Det här är utsikten från mitt arbetsrum just nu. Efter ett varmt mottagande på Biskops Arnö har jag installerat mig i mitt rum. Jag ser fram emot en ordentlig dos skrivro och inspiration och många långa promenader och joggingturer i försommarvärmen under min vistelse här. Utanför fönstret blommar vitsipporna och löven på ett knotigt äppelträd har börjat spricka ut. Fåglarna kvittrar, gräsmattorna är gröna och det blåser friska, milda vindar.

Resan hit - med flyg och buss - förlöpte problemfritt, datorn som jag har fått med mig fungerar utmärkt och det trådlösa nätverket likaså - och det finns ett bibliotek här som jag har tillgång till dygnet runt. Men nästa gång reser jag nog med lättare bagage, så blir det inte så svettigt att promenera ut till ön från busshållplatsen!

Efter ett långt och roligt läsår i matematikens och digitaliseringens tecken, går jag in i en period av mer intensivt skrivande igen. Och min skrivledighet inledde jag festligt genom att delta i Svenska folkskolans vänners vårfest i Helsingfors den 11. april, där jag fick ta del av 2018 års Biskops-Arnö-stipendium.

Stipendiet ger mig möjlighet att tillbringa tre veckor på folkhögskolan Biskops Arnö en bit utanför Stockholm, där jag kommer att kunna jobba ostört med mina skrivprojekt och också delta i en sommarkurs.

Som vanligt har jag flera olika skrivprojekt på gång, men för tillfället är det ett novellmanus som ligger mig närmast hjärtat. Det gäller att sammanställa ett antal noveller till en fungerande helhet och att dessutom bearbeta de enskilda texterna språkligt och tematiskt.

Ett roligt jobb, helt enkelt!

De senaste åren har jag läst novellantologier från hela världen och låtit mig inspireras till en större frihet i mitt skrivande när det gäller just novellkonsten. Jag har också deltagit i ett antal skrivarkurser och under en av dem, under Hannele Rabbs ledning, har jag skrivit novellen som finns med i Horisont nr 1 / 2018, "Insekterna".

Textens magi

Skrivprocessen handlar mycket om att hitta balansen i texten – balansen mellan enskilda ord och meningar, balansen mellan olika textstycken, att de har ungefär samma tyngd – och balansen i själva intrigen.

Ibland känns det som om skrivandet är det omöjligaste av alla uppdrag.

På sätt och vis finns berättelsen redan. Den finns mer eller mindre nerskriven, den finns i författarens huvud. Ändå är det som om något skulle hända under skrivprocessen. Berättelsen gör små utstick, den ändrar form. Den är lite som en modelleraklump, som blir allt mer utmejslad och konstfärdig med tiden.

Ibland tar det länge. Nej – det tar alltid mycket länge.

Om man anade hur många gånger man måste omarbeta sin text innan den är färdig, skulle man nog aldrig komma igång och skriva den första meningen. Det är för väl att man i början av skrivprocessen drivs framåt av en sådan omättlig hunger.

Sedan gäller det att hitta motivationen att jobba vidare med sin berättelse. Ibland får man lägga undan texten – kanske några månader, kanske ett år? – och vänta på att en ny längtan ska infinna sig.

Å andra sidan – texten vill bli skriven. Den vill bli till. Så det är bara att ännu en gång öppna sig för textens magi och låta fingrarna spela över tangentbordet, för att söka sig mot den där balansen, som ibland känns onåbar, ibland helt nära.

Det där crescendot, det där diminuendot, det där att undvika alltför yviga rörelser när det inte är nödvändigt. Spela piano, piano. Sedan den där rörelsen mellan olika textfragment, hur det ena leder till det andra.

Är det ens möjligt att hitta den där balansen? Är det inte ett livslångt sökande efter något större?