Förutom att astma-sanera i vårt hem - slänga krukväxter, lägga undan mattor, tvätta täcken och gardiner och andra textilier - har jag börjat bearbeta ett novellmanus. Då en del av mina krafter har återvänt, orkar jag jobba några timmar per dag.

Att gå och handla mat till affären känns inte längre övermäktigt.

Självständighetsdagen förlöpte i pepparkaksbakandets tecken. Och kvällen innan deltog jag i musikskolans julfest, där det var ett stämnings- och andaktsfullt program, där många små och stora stjärnor fick dela med sig av sina musikstycken och sånger som de övat på under hösten.

Själv spelar jag också piano mellan varven - för tillfället mest stycken av Chopin, Beethoven och Debussy. Ikväll firar Finlands svenska författareförening sin österbottniska julfest. Jag hoppas orka vara med ett par timmar och att rösten håller.

Annars får jag sitta tyst och lyssna. Det sägs ju att tala är silver, men tiga är guld. Det får jag öva mig på så här i december, när julfirandet står för dörren och man ska umgås med släkt och vänner samt orka konsumera däremellan.

En fridfull adventstid önskar jag alla som läser mina blogginlägg!

Den här hösten har varit annorlunda på många sätt. Istället för att jobba, sitter jag hemma och skriver poesi. Jag har länge sagt att jag skulle skriva poesi om jag hade mer tid och nu har jag: just det.

Det är som en olösbar ekvation

Jag har inget svar

Att inte kunna gå till sitt vanliga jobb, väcker ångestfulla känslor. Vem är jag när jag inte presterar? När jag nästan inte orkar gå på en promenad? När jag är för sjuk att orka läsa högt för mitt barn på kvällarna?

Den ena stunden kan jag känna mig helt frisk, ofta när jag har suttit stilla och gjort något som har fångat mitt intresse. Nästa stund kan jag känna mig helt slut. Jag får ingen luft! Och ändå känner jag hur luften fyller lungorna.

När det är länge sedan jag har tagit medicin blir det värre. Sedan blir det bättre igen. Jag frågar mig om jag någonsin kommer att bli helt symptomfri.

En natt drömde jag att jag var ute och joggade. Det var en härlig känsla!

Snart ska jag gräva ner några tulpanlökar i jorden. De får påminna mig om att fröet måste läggas ner i jorden för att växa och gro.

För några dagar sedan började jag läsa Lucia Berlins medryckande novellsamling "Handbok för städerskor". En tänkvärd och rik bok - både till innehåll och omfång - och väl värd att bekanta sig med. Författaren har en personlig ton och ett mycket vackert språk och skriver om högt och lågt med samma klarsynthet.

Häromdagen damp också det senaste numret av litteraturtidskriften Presens ner i postlådan. Där kan man läsa en av mina nyare noveller: "Människans bästa vän". Tidskriften finns att köpa i välsorterade bokhandlar och kan också beställas via nätet.

För egen del skriver jag på olika korta prosatexter just nu - parallellt med arbetet på skolan. Där handlar det om att göra matematiken begriplig och att jobba med olika digitala hjälpmedel inför våren 2019, då det digitala studentprovet i matematik hålls för första gången.

Det finns mycket att se fram emot just nu, som ofta på hösten när saker börjar om från början.

  

Sommarkursen Att skriva skönhet går mot sitt slut. Jag sitter i biblioteket på Biskop Arnös folkhögskola och försöker sammanfatta mina tankar från veckan som gått.

Förutom värmen här, kommer jag bäst att minnas känslan av gemenskap från kurseftermiddagarna och kvällarna. Textsamtalen, torsdagens uppläsning i Biskopsköket, promenaderna och simturerna i Mälaren.

Som finlandssvensk författare kan man ibland känna sig begränsad. Man befinner sig i spänningsfältet mellan två språkområden. Man är inte riktigt svensk. Men man är heller inte en riktig finne.

Här har jag fått uppleva att Sverige inte är långt borta, Sverige är nära. Skriver man på svenska, är man en del av den svenskspråkiga litterära världen.

Läs mer om min vistelse på SFV:s Biskops Arnö-blogg.

Idag konstaterade jag att manuset för min novellsamling som jag har jobbat intensivt med under våren är färdigt för stunden. Det är alltså dags att ta en paus och också vidga perspektivet något.

Vart är jag på väg nu?

På lördagen är det studentdimission och elever i hela landet kommer att få ta emot sina vita mössor och studentbetyg. Jag önskar er lycka till i livet – och att rädslan för det okända inte hindrar er att söka er framåt mot det ni längtar efter!

Ibland behövs tro. Ibland behövs hopp.

Förnuftet kan inte greppa allt. Framtiden kan inte processas fram enligt ett färdigt schema, den måste levas.

Den här veckan har det varit liv och rörelse här på folkhögskolan Biskops Arnö också kvällstid. Skolåret går mot sitt slut och eleverna på de olika linjerna ska får visa upp vad de har jobbat med under året.

I torsdags höll författarskolan en uppskattad uppläsning i gotiska salen, en unik samlingssal från 1200-talet i medeltidshusets källarvåning, och i fredags var det dags för vernissage. Fotoskolans första årskurs presenterade en fotoutställning som berörde mig djupt.

Idag är min sista dag på ön för den här gången och låtskrivarnas musikfestival ska snart börja. Hemlängtan som jag har försökt hålla på avstånd griper tag i mig. Samtidigt njuter jag av varje minut, för jag vet att jag kommer att sakna gemenskapen och den kreativa atmosfären här när jag är tillbaka i vardagen.

Men det blir inget slutgiltigt avsked. I augusti återvänder jag för att delta i skrivarkursen Att skriva skönhet. Och då ska jag fota korna!

Det börjar bli dags för en ny lägesrapport från min vistelse här på Biskops Arnö (sponsrad av Svenska folkskolans vänner). Det som har överraskat mig mest här är de fina vyerna och det vackra sommarvädret, det varma mottagandet, den goda maten och de vackra, historiska byggnaderna.

Då man har möjlighet att jobba ostört är det lätt att få ihop många arbetstimmar. Men man hinner ju med andra saker också. För tillfället håller jag på och läser en novellantologi från Iran som jag hittade i biblioteket. Jag lyssnar på Cohen-låtar och ikväll ska jag ännu ut på en joggingtur runt ön.

I vardagen är det svårt att hinna med, eller kanske prioritera, den där träningen. Här hjälper den mig att koppla av och samla tankarna inför nästa arbetsdag.

Det här är utsikten från mitt arbetsrum just nu. Efter ett varmt mottagande på Biskops Arnö har jag installerat mig i mitt rum. Jag ser fram emot en ordentlig dos skrivro och inspiration och många långa promenader och joggingturer i försommarvärmen under min vistelse här. Utanför fönstret blommar vitsipporna och löven på ett knotigt äppelträd har börjat spricka ut. Fåglarna kvittrar, gräsmattorna är gröna och det blåser friska, milda vindar.

Resan hit - med flyg och buss - förlöpte problemfritt, datorn som jag har fått med mig fungerar utmärkt och det trådlösa nätverket likaså - och det finns ett bibliotek här som jag har tillgång till dygnet runt. Men nästa gång reser jag nog med lättare bagage, så blir det inte så svettigt att promenera ut till ön från busshållplatsen!

Efter ett långt och roligt läsår i matematikens och digitaliseringens tecken, går jag in i en period av mer intensivt skrivande igen. Och min skrivledighet inledde jag festligt genom att delta i Svenska folkskolans vänners vårfest i Helsingfors den 11. april, där jag fick ta del av 2018 års Biskops-Arnö-stipendium.

Stipendiet ger mig möjlighet att tillbringa tre veckor på folkhögskolan Biskops Arnö en bit utanför Stockholm, där jag kommer att kunna jobba ostört med mina skrivprojekt och också delta i en sommarkurs.

Som vanligt har jag flera olika skrivprojekt på gång, men för tillfället är det ett novellmanus som ligger mig närmast hjärtat. Det gäller att sammanställa ett antal noveller till en fungerande helhet och att dessutom bearbeta de enskilda texterna språkligt och tematiskt.

Ett roligt jobb, helt enkelt!

De senaste åren har jag läst novellantologier från hela världen och låtit mig inspireras till en större frihet i mitt skrivande när det gäller just novellkonsten. Jag har också deltagit i ett antal skrivarkurser och under en av dem, under Hannele Rabbs ledning, har jag skrivit novellen som finns med i Horisont nr 1 / 2018, "Insekterna".

Textens magi

Skrivprocessen handlar mycket om att hitta balansen i texten – balansen mellan enskilda ord och meningar, balansen mellan olika textstycken, att de har ungefär samma tyngd – och balansen i själva intrigen.

Ibland känns det som om skrivandet är det omöjligaste av alla uppdrag.

På sätt och vis finns berättelsen redan. Den finns mer eller mindre nerskriven, den finns i författarens huvud. Ändå är det som om något skulle hända under skrivprocessen. Berättelsen gör små utstick, den ändrar form. Den är lite som en modelleraklump, som blir allt mer utmejslad och konstfärdig med tiden.

Ibland tar det länge. Nej – det tar alltid mycket länge.

Om man anade hur många gånger man måste omarbeta sin text innan den är färdig, skulle man nog aldrig komma igång och skriva den första meningen. Det är för väl att man i början av skrivprocessen drivs framåt av en sådan omättlig hunger.

Sedan gäller det att hitta motivationen att jobba vidare med sin berättelse. Ibland får man lägga undan texten – kanske några månader, kanske ett år? – och vänta på att en ny längtan ska infinna sig.

Å andra sidan – texten vill bli skriven. Den vill bli till. Så det är bara att ännu en gång öppna sig för textens magi och låta fingrarna spela över tangentbordet, för att söka sig mot den där balansen, som ibland känns onåbar, ibland helt nära.

Det där crescendot, det där diminuendot, det där att undvika alltför yviga rörelser när det inte är nödvändigt. Spela piano, piano. Sedan den där rörelsen mellan olika textfragment, hur det ena leder till det andra.

Är det ens möjligt att hitta den där balansen? Är det inte ett livslångt sökande efter något större?