De sista pusselbitarna börjar falla på plats. För ett par veckor sedan satt vi punkt för de sista ändringarna och den slutgiltiga pärmbilden blev färdig. Nu lever jag bara i spänd förväntan på att min roman - min första roman - ska komma från tryckeriet.

Det är en omvälvande process att jobba fram en bok och ju mer man kommer in på slutrakan, desto större känns det. Jag har många gånger tänkt på hur lyckligt lottad jag är, som har fått jobba med så duktiga medarbetare. Att ge ut en bok via ett etablerat förlag lönar sig alla gånger, trots den väntan och osäkerhet det ofta innebär under processens gång.

Det är över fem år sedan jag började skriva på den här boken och fyra år sedan jag sände det första utkastet till ett förlag. Så här i efterhand måste jag ändå säga: Det var värt det.

Foto: Patricia Rodas

Välkommen på bokutgivningsfesten, som är öppen för allmänheten, fredagen den 21.4 kl 19 på Vasa Arbis.

I samband med att boken kommer ut, kommer jag också att besöka skolor, bibliotek och bokhandlar. Bland annat dessa datum är spikade:

Vörå bibliotek onsdagen den 19.4 kl 19
Gros bokhandel lördagen den 22.4 kl 12-14
Nykarleby bibliotek onsdagen den 26.4 kl 19

Vi träffas där!

Äntligen har min roman fått en titel! Den är rena motsatsen till de senaste veckornas febriga yra, med korrekturläsning, fotografering, baksidestexter och pärmbildsförslag. Men nu har det hänt!

Spikat är också ett datum för utgivningsfesten. Platsen är Vasa Arbis, fredagen efter påsk, den 21. april kl 19-20.30. Skriv in det i kalendern och kom med och fira min bok!

I samband med lanseringen av boken kommer jag också att göra biblioteks- och skolbesök i regionen. Ta gärna kontakt om du eller någon du känner vill att jag kommer och berättar om boken på något evenemang!

Väl mött på Vasa LittFest i helgen!

I helgen har jag varit ledig, efter ett par tre veckors intensivt arbete med vårens bok. Som lärare är jag van med perioder av mer arbete än vanligt, under studentskrivningar och periodbyten, men det här har nog toppat allt hittills. För två år sedan, när min novellsamling skulle komma ut, kände jag senast av något liknande.

Någon gång under förra veckan tänkte jag, som man brukar under en förlossning, när styrkan i värkarna överrumplar en, trots att man har varit med förut och borde veta vad man har att vänta sig: aldrig mer.

Kanske handlar det inte bara om att skriva en bok, utan om att värka fram den. Och när det gäller en bok är väntetiden inga nio månader, ånej! Här handlar det om år och sedan ska den krystas fram i slutskedet, oberoende av hur ont det gör. För ut ska den!

Ändå går det koncentrationskrävande redigeringsarbetet kanske inte att jämföra med förlossningens dödsskräck. Trots allt har jag bara lidit av huvudvärk, haft ont i ögonen av för långa pass framför datorn och sovit dåligt. Men som väl är har jag inte varit mer lättirriterad än vanligt härhemma, vilket annars brukar vara fallet när jag är stressad. Istället har jag bara varit trött, trött, trött, gått och lagt mig tidigt, stigit upp på morgonnatten och jobbat, jobbat, jobbat.

Imorse när jag var ute och gick, kände jag hur lugnet plötsligt infann sig. Snön ligger vit på träden efter ett par dagars töväder med regn och snöslask. Det är helt vindstilla och några minusgrader – det bästa vintervädret.

I fb-flödet står det: ”There is no elevator to success, you have to take the stairs.” Jag tar ett steg i taget och ibland, som idag, sätter jag mig ner och överblickar landskapet.

Äntligen har jag fått börja jobba med slutredigeringen av vårens roman!

Slutredigeringen av en text inför utgivningen av en bok liknar inget annat. Varje kommatecken ska sitta rätt, varje ord ska ha den rätta betydelsen, det ska inte förekomma konstiga perspektivbyten eller oklarheter när det gäller kronologin i handlingen.

Samtidigt som man har vansinnigt mycket jobb, ska man kunna se kritiskt på sin text, kritiskt, kritiskt, kritiskt, men samtidigt tro på sig själv. Man ska kunna förhålla sig till redaktörens kommentarer, så att man gör de behövliga ändringarna men ändå inte ger avkall på sin egen personliga stil och kärnan i berättelsen.

Det är inte konstigt att man gräver ner sig i en slags tunnel, när allt fler av dygnets timmar börjar upptas av arbetet med och tankarna kring texten. Men det finns ett ljus i tunneln. Snart kommer boken ut!

Idag har jag gjort ett större genombrott för upplösningen i ett av mina romanmanus. Arbetet med vårens roman har skjutits upp gång på gång och kanske är det precis under sådana här dödperioder som man kan hitta nya vägar, då man egentligen inte har tid att jobba med något utan bara gör det slentrianmässigt, i väntan på något annat.

En annan orsak till genombrottet är nog att jag har tagit en paus med genomläsningarna och därför fått en överblick över manuset, där brister i intrigen har framträtt tydligare. Så kanske det ändå ligger någon sanning i det där påståendet att språkgranskning och intrigskapande ibland behöver skiljas åt tidsmässigt.

Den här veckan har jag varit och simmat, besökt biblioteket flera gånger och varit på lunch med en skrivarkompis. Dessutom sov jag länge och gott inatt med många färgrika drömmar och samlade på mig några nya idéer, innan jag steg upp och kokade morgongröt åt familjen.

Tydligen är det här receptet för ett framgångsrikt skrivande. Att ibland syssla med annat och unna sig ett gott liv mellan varven.

Ibland befinner man sig mitt mellan två projekt och kommer sig inte riktigt för att göra någonting alls. Där har jag befunnit mig de senaste dagarna. Jag har lagt undan manuset jag jobbat med under de senaste månaderna och väntar nu ivrigt på att få kommentarerna till vårens romanmanus av min redaktör.

Men att inte ha något särskilt att göra kan ibland löna sig.

Jag har

• städat
• sorterat reklam och fört bort papper, glas och metallskrot
• lånat böcker på biblioteket
• skrivit dagbok
• läst poesi på Phoenix Open Mic
• varit på en sju rätters middag på Gustav Wasa
• spelat dator- och kortspel med mina barn
• gjort lite lektörsjobb
• skrivit en NOVELL

Det där sista var riktigt upplivande. Det är ett tag sedan jag skrev något i novellväg, men nu blev det alltså av. Innan den är helt färdigt krävs det naturligtvis flera genomläsningar, men jag har i alla fall en början.

På nätterna håller jag på och läser en bok av Hemingway, där han sitter på caféer i Paris och skriver noveller och det slog mig att jag egentligen borde göra detsamma. Alltså inte resa till Paris, utan skriva noveller, för det är ju det jag tycker allra, allra bäst om. Egentligen borde jag ha som mål att skriva en ny novell eller ett novellutkast varje vecka.

PS. Jag skriver ganska korta noveller.

De senaste två månaderna har jag gjort flera genomläsningar av manuset som jag jobbar med för tillfället. För att fira det skriver jag ett blogginlägg.

En del författarcoacher brukar tipsa om att när man redigerar text, ska man helst separera processen då man jobbar med intrigen och med språket. I annat fall kan processen stanna upp, då man börjar fokusera på detaljer i språket och riskerar att glömma helheten.

Jag följer definitivt inte det här tipset.

För mig handlar redigering i första hand om att jobba med språket. All skriven text består ju av bokstäver, ord, satser, stycken. Ja, språk. När jag sätter mig ner för att bearbeta en text som jag inte är helt nöjd med vet jag inte nödvändigtvis vart jag är på väg. Så jag läser och gör små ändringar, flyttar stycken, skriver om. Jag stryker och gör tillägg, försöker hitta en rörelse i texten. Och samtidigt växer helheten fram.

Helheten är alltså inte något lösryckt från språket, utan byggs upp av hur ord och hela textfragment är ordnade i förhållande till varandra. Medan jag jobbar med detaljer i språket kommer jag nära helheten. Nu och då kan jag stiga åt sidan och försöka överblicka mitt verk. Ibland skriver jag också ut hela texten och går igenom den för hand, för att få syn på brister och därför också utvecklingsmöjligheter.

Den här redigeringsprocessen, när texten ännu är halvfärdig, är intellektuellt utmanande och stimulerande. Har jag bara tid att jobba, kan jag njuta av att vara på väg, men inte ännu känna till slutmålet.

Sedan, när berättelsen i mina ögon är ”färdig” återstår ännu otaliga genomläsningar. Det är i det här skedet arbetet ofta blir enformigt och tungt. Jag är fruktansvärt trött på berättelsen, men vill ändå att slutresultatet ska bli så bra som möjligt.

Därför tar jag mig också genom den här sista pärsen.

Men ännu är jag inte där. Nu befinner jag mig fortfarande i ett kaotiskt, glädje- och ibland ångestfyllt skapande. Inget är ännu slutgiltigt bestämt. Jag kan leka mig fram. Flyttar jag på ett textfragment, kanske berättelsen blir en helt annan. I bästa fall kan ett malplacerat stycke hitta sin plats och bidra till helheten på ett nytt och spännande sätt.