Att besöka ett bibliotek är lite som att gå på loppis eller göra en svamptur i skogen. Man vet aldrig på förhand vad man kommer att hitta.

Ett verkligt fynd gjorde jag härom dagen när jag plockade med mig romanen med den suggestiva titeln "Era fäder, var är de? Och profeterna, lever de kvar för evigt?" av den amerikanska författaren Dave Eggers.

Hur hittar man en sådan här bok? Jo, man kollar igenom böckerna som de anställda på biblioteket rekommenderar.

Jag måste erkänna att jag burit hem precis den här boken redan en gång tidigare, men inte hunnit eller orkat läsa igenom den. Den gången var det titeln som lockade mig, men nu läste jag lite i inlagan och bestämde mig för att göra ett andra försök. För en bok med en titel med hela tolv (!) ord, dessutom ett bibelcitat, kan ju inte vara helt fel.

Trots den mångordiga titeln är boken minimalistisk och mycket speciell. Den handlar om en missanpassad och något förvirrad ung man, som kidnappar först en astronaut och sedan flera andra respekterade samhällsmedborgare. Sina offer kedjar han fast i tomma byggnader på en övergiven militärbas. I kapitel efter kapitel genomför han sedan en systematisk utfrågning av dem.

Han vill ha svar på sina frågor och bara sanningen duger.

I början ger mannen sken av att vara verkligt konstig. Men med tiden blir tonen i berättelsen mer samhällskritisk och får också rent av profetiska drag. Man frågar sig som läsare var den största förvirringen råder, är det hos mannen eller är det i samhället han lever i.

En intressant aspekt är att romanen enbart innehåller dialoger. Där finns till exempel inte en enda miljöskildring. Den här boken väckte mitt intresse att skriva mer dialog och att utforska nya sätt att skriva en berättelse.

Att skriva utan karta

Ibland får man en idé. Man sätter sig ner vid datorn. Man får ihop en liten text och man känner sig nöjd över resultatet.

Andra gånger är det svårare. Man sätter sig ner och skriver, planlöst. Eller man har en gammal text som man jobbar med. Man filar lite på språket, men fixar till lite här och där. Och man tänker: Vad handlar den här texten om?

Mest spännande och intressant är nog skrivandet, då man inte riktigt vet vart man är på väg. Genom att jobba med en text på olika plan, närmar man sig frågan: Varför har jag skrivit den här texten?

I litteraturen finns det kanske inga entydiga svar. Men genom skrivprocessen kan man ändå komma fram till en slags egen, subjektiv sanning.

Skrivprocessen är ett ganska intuitivt arbete. Man skriver, man skriver om, man läser igenom det man har skrivit och tänker: Jaha, blev det så här.

Ibland ser det snyggt ut, ibland blir det bara konstigt. Då är texten knappast ens halvfärdig. Men ibland bränner det till. Genom att skriva om, skriva till, förena olika texter, kan man hitta en bärkraft. Den ena och den andra tanken förenas. Det liknar trådar som knyts ihop. Var för sig är det bara några olikfärgade trådar. Tillsammans blir de något mer.

Till sist börjar ett mönster framträda.

Och det är då det riktiga arbetet börjar.

Men är man inte där ännu, ska man ändå inte misströsta. Istället kan man passa på att experimentera med språket, samla på sig material, söka idéer och inspiration och försöka njuta av att bygga upp något nytt.

Till sist kan man hitta en skatt bland orden.

En morsdagspresent av det ovanligare slaget fick jag när jag slog upp söndagens tidning (Vasabladet 14.5.17) och möttes av Gustaf Widéns fina recension. Sedan släckte jag nattlampan och låg och drog mig, tills familjen med buller och bång kom och väckte mig med kakor, hemgjorda kort, blommor och sång.

Vad mer kan man önska sig?

Jag minns morsdagar med helt andra stämningslägen. Också morsdagen är numera fylld av förväntingar, som inte alltid går att förverkliga.

Det finns de som aldrig blev mamma. Det finns de som inte längre har sina mammor kvar, eller som av en eller annan orsak har dålig kontakt med sina föräldrar.

"Varför har du och pappa två födelsedagar?"

Ibland är det barnen som kommer med de klokaste frågorna. Kanske borde vi freda morsdagen från kommersialismens krav.

Ibland blir man positivt överraskad över en finlandssvensk bok som sticker ut lite. För mig gav Ylva Pereras "Dödsdalsdansösen" en sådan läsupplevelse.

Trots vissa brister i finslipningen (språkpedanten noterar) har vi här en gripande berättelse om en ung kvinnas rädslor och drömmar. Att boken dessutom utspelar sig i en kännspak Åbomiljö gör inte direkt saken sämre.

Att varva två olika berättelser från olika tidsplan, som berikar varandra, är något som tilltalar mig. Slutet på boken är också övertygande, även om en del recensenter, om jag inte missminner mig, har lyft fram motsatsen.

Smaken är som bekant delad.

Att boken är utgiven på det lilla finlandssvenska förlaget Vilda är ett plus i marginalen. Det är bra att det finns olika kanaler för bokutgivning, då det kan vara svårt att få in en fot på de stora förlagen. Huruvida en debutbok är början på en längre författarkarriär beror sedan på skribenten, om han eller hon hittar drivkrafterna att jobba vidare.

Nu finns min bok. Den kan köpas i Gros bokhandel i Vasa eller förhandsbeställas via Scriptums nätbokhandel på adressen www.scriptum.fi. Officiellt utkommer boken den 21.4.

Tack till Svenska kulturfonden för en fin fest!

För att fira Bokens och rosens dag kommer jag att signera min nya roman i Gros bokhandel lördagen den 22.4 kl 12-14, för dem som inte har möjlighet att komma på bokutgivningsfesten kvällen innan. De tjugo första köparna av boken får en ros.

De sista pusselbitarna börjar falla på plats. För ett par veckor sedan satt vi punkt för de sista ändringarna och den slutgiltiga pärmbilden blev färdig. Nu lever jag bara i spänd förväntan på att min roman - min första roman - ska komma från tryckeriet.

Det är en omvälvande process att jobba fram en bok och ju mer man kommer in på slutrakan, desto större känns det. Jag har många gånger tänkt på hur lyckligt lottad jag är, som har fått jobba med så duktiga medarbetare. Att ge ut en bok via ett etablerat förlag lönar sig alla gånger, trots den väntan och osäkerhet det ofta innebär under processens gång.

Det är över fem år sedan jag började skriva på den här boken och fyra år sedan jag sände det första utkastet till ett förlag. Så här i efterhand måste jag ändå säga: Det var värt det.

Foto: Patricia Rodas

Välkommen på bokutgivningsfesten, som är öppen för allmänheten, fredagen den 21.4 kl 19 på Vasa Arbis.

I samband med att boken kommer ut, kommer jag också att besöka skolor, bibliotek och bokhandlar. Bland annat dessa datum är spikade:

Vörå bibliotek onsdagen den 19.4 kl 19
Gros bokhandel lördagen den 22.4 kl 12-14
Nykarleby bibliotek onsdagen den 26.4 kl 19

Vi träffas där!