Idag har jag gjort ett större genombrott för upplösningen i ett av mina romanmanus. Arbetet med vårens roman har skjutits upp gång på gång och kanske är det precis under sådana här dödperioder som man kan hitta nya vägar, då man egentligen inte har tid att jobba med något utan bara gör det slentrianmässigt, i väntan på något annat.

En annan orsak till genombrottet är nog att jag har tagit en paus med genomläsningarna och därför fått en överblick över manuset, där brister i intrigen har framträtt tydligare. Så kanske det ändå ligger någon sanning i det där påståendet att språkgranskning och intrigskapande ibland behöver skiljas åt tidsmässigt.

Den här veckan har jag varit och simmat, besökt biblioteket flera gånger och varit på lunch med en skrivarkompis. Dessutom sov jag länge och gott inatt med många färgrika drömmar och samlade på mig några nya idéer, innan jag steg upp och kokade morgongröt åt familjen.

Tydligen är det här receptet för ett framgångsrikt skrivande. Att ibland syssla med annat och unna sig ett gott liv mellan varven.

Ibland befinner man sig mitt mellan två projekt och kommer sig inte riktigt för att göra någonting alls. Där har jag befunnit mig de senaste dagarna. Jag har lagt undan manuset jag jobbat med under de senaste månaderna och väntar nu ivrigt på att få kommentarerna till vårens romanmanus av min redaktör.

Men att inte ha något särskilt att göra kan ibland löna sig.

Jag har

• städat
• sorterat reklam och fört bort papper, glas och metallskrot
• lånat böcker på biblioteket
• skrivit dagbok
• läst poesi på Phoenix Open Mic
• varit på en sju rätters middag på Gustav Wasa
• spelat dator- och kortspel med mina barn
• gjort lite lektörsjobb
• skrivit en NOVELL

Det där sista var riktigt upplivande. Det är ett tag sedan jag skrev något i novellväg, men nu blev det alltså av. Innan den är helt färdigt krävs det naturligtvis flera genomläsningar, men jag har i alla fall en början.

På nätterna håller jag på och läser en bok av Hemingway, där han sitter på caféer i Paris och skriver noveller och det slog mig att jag egentligen borde göra detsamma. Alltså inte resa till Paris, utan skriva noveller, för det är ju det jag tycker allra, allra bäst om. Egentligen borde jag ha som mål att skriva en ny novell eller ett novellutkast varje vecka.

PS. Jag skriver ganska korta noveller.

De senaste två månaderna har jag gjort flera genomläsningar av manuset som jag jobbar med för tillfället. För att fira det skriver jag ett blogginlägg.

En del författarcoacher brukar tipsa om att när man redigerar text, ska man helst separera processen då man jobbar med intrigen och med språket. I annat fall kan processen stanna upp, då man börjar fokusera på detaljer i språket och riskerar att glömma helheten.

Jag följer definitivt inte det här tipset.

För mig handlar redigering i första hand om att jobba med språket. All skriven text består ju av bokstäver, ord, satser, stycken. Ja, språk. När jag sätter mig ner för att bearbeta en text som jag inte är helt nöjd med vet jag inte nödvändigtvis vart jag är på väg. Så jag läser och gör små ändringar, flyttar stycken, skriver om. Jag stryker och gör tillägg, försöker hitta en rörelse i texten. Och samtidigt växer helheten fram.

Helheten är alltså inte något lösryckt från språket, utan byggs upp av hur ord och hela textfragment är ordnade i förhållande till varandra. Medan jag jobbar med detaljer i språket kommer jag nära helheten. Nu och då kan jag stiga åt sidan och försöka överblicka mitt verk. Ibland skriver jag också ut hela texten och går igenom den för hand, för att få syn på brister och därför också utvecklingsmöjligheter.

Den här redigeringsprocessen, när texten ännu är halvfärdig, är intellektuellt utmanande och stimulerande. Har jag bara tid att jobba, kan jag njuta av att vara på väg, men inte ännu känna till slutmålet.

Sedan, när berättelsen i mina ögon är ”färdig” återstår ännu otaliga genomläsningar. Det är i det här skedet arbetet ofta blir enformigt och tungt. Jag är fruktansvärt trött på berättelsen, men vill ändå att slutresultatet ska bli så bra som möjligt.

Därför tar jag mig också genom den här sista pärsen.

Men ännu är jag inte där. Nu befinner jag mig fortfarande i ett kaotiskt, glädje- och ibland ångestfyllt skapande. Inget är ännu slutgiltigt bestämt. Jag kan leka mig fram. Flyttar jag på ett textfragment, kanske berättelsen blir en helt annan. I bästa fall kan ett malplacerat stycke hitta sin plats och bidra till helheten på ett nytt och spännande sätt.

 

Den sista dagen av året är det dags att sammanfatta skrivåret 2016. Det här har nog varit mitt bästa skrivår någonsin.

Redan i början av året antogs ett av mina romanmanus för publicering. Boken som kommer ut våren 2017 på Scriptum har ännu bara ett arbetsnamn, men jag ser redan fram emot att få göra den sista finslipningen tillsammans med min redaktör efter nyår. Den här boken har levt med mig väldigt länge. Tänk att den äntligen kommer att få anta fysisk form!

I början av året fick jag också mitt första arbetsstipendium. Tack vare stipendiemedel från Centret för konstfrämjandet och Svenska kulturfonden har jag kunnat förverkliga en mångårig dröm: att få skriva på heltid under en längre sammanhängande perod. Jag har jobbat med flera olika manus, skrivit både prosa och poesi och dessutom börjat blogga.

Idag har jag varit tjänstledig från mitt lärarjobb under fem månader. Framför mig har jag ytterligare fem månaders ledighet. Så här halvvägs kan jag bara konstatera att det har varit värt det. Det har varit värt alla år av extra, olönat arbete, då jag har försökt kombinera skrivandet med mitt lärarjobb. Det har varit värt alla tidiga skrivmorgnar och alla helger och ledigheter, då jag har tillbringat framför datorn.

Den här hösten känner jag att jag har hittat hem. Jag hoppas att 2017 bär med sig nya möjligheter för dig och mig att förverkliga våra drömmar.

Med önskan om ett gott nytt år!

Idag damp julnovell nummer två för i år ner i postlådan. Det var Kurirens decembernummer som hade kommit. Texten bygger på en skrivövning som Ann-Christine Snickars gav oss på Litterärt skapande för ett par år sedan. Små texter kan växa till sig och bli större texter. Och med lite, eller kanske mycket tålamod, kan flera sådana texter flätas ihop och så småningom bli en hel bok.

Ha en riktigt god och stämningsfull jul, med eller utan lutfisk!

För ett år sedan läste jag poesi på Fria seminariet för litterär kritiks och Ny tids julfest i Helsingfors tillsammans med Torsten Bergman. Se länken!

FSL-forskarseminariet december 2015

Det roligaste med skrivandet är när man sugs in i berättelsens kraftfält. Man ordnar bland stycken och kapitel, bearbetar några textfragment och plötsligt ser man att något händer, att något har hänt.

Genom att jobba med texten, ställer man gång på gång frågan: Vad vill du mig? Och till sist får man svar.

Helheten blir något mer än de enskilda delarna.